I dagens Svd läser jag Tobias Brandels artikel om kramkulturen på Facebook, där beröm frodas och gillandet breder ut sig. Problem med det? Nog är det bättre än det näthat som låg på agendan tidigare? Nja - det finns nog anledning att ifrågasätta värdet med beröm, och stillsamt påpeka att det bara är det befogade berömmet som betyder något. Stendhal menade att man bara kan stötta sig mot det som gör motstånd - en tanke värd att lyfta fram när det känns som att det stöttande söndergullandet blivit norm. Tänk bara på det där tv-programmet "Så mycket bättre", där artisterna varje vecka tävlar i att hylla varandra och lyssna förstående på hur jobbigt det är att vara artist, och alla tolkningar av andras låtar är fantastiska och speciella. Allt tas emot med samma entusiasm - och jag kan inte tänka mig att de här artisterna verkligen menar vad de säger: ingen, inte ens jag, blir så snäll av att dricka några glas vin. Jag saknar en Olle Ljungström som skulle ta fram en (luft)pistol när han hörde Lena Philipsson sexa till "Sånt som bara händer mig", typ.
"Så mycket bättre" - hur har ett sådant trist program kunnat få ett så varmt mottagande? Hur och när blev Tomas Ledin någon vars texter och musik så många vill lyssna på? Hur kan det komma sig att så många medelålders människor kan umgås vid middag efter middag utan att säga något intressant överhuvudtaget? Hur kan det komma sig att jag har haft turen att få vänner som är så mycket mer spirituella än de som samtalar med varandra/hyllar varandra i det konstiga programmet?
SvaraRaderaMm, men man får ju inte klaga, för det är SYND att klaga, utan allt ska vara så gudagott hela tiden, och alla ska klappa varandra, som hundar.
SvaraRaderaJag saknar också strävhet i de här attityderna. Om man inte kan, inte vågar vara litet sträv eller tydlig med att det här var kanske inte så lyckat, så blir det mesta som att hålla i en våt tvål: löddrigt men helt utan konturer. Och jag skulle till och med säga att utbrotten av hat och förakt som spelas ut av, till exempel, somliga komiker och krönikörer - de har ingen precision, det är bara plumpt - är frånsidan av detta idoga kramande. Om normen är att alla ska hänga i armkrok hela tiden och det anses fult att komma med några invändningar eller överväganden, då blir den serietidningsaktiga aggressiviteten det tydliga motbudet. Den *syns* ju i alla fall med en gång.
SvaraRaderaMm, jag tänker på roast, som var populärt häromåret, men bara blev förutsägbart, med intern elakhet där en gäst grillades och skulle se så där lagom obekväm ut inför de elaka sakerna som sades av de välmenande kollegerna ... Hellre då en mer genuint ärlig kritik. När det är befogat.
SvaraRadera