Dylan. En kärlekshistoria, Håkan Lahger

För en viss generation män(niskor) är Bob Dylan en samlande gestalt, någon som alltid har funnits i deras tillvaro, någon som de alltid har förhållit sig till och förmodligen haft som en fast punkt i den obeständiga världen. Jag vill inte förringa dessa gubbars relation till sin idol, men kan ibland tycka att det är något rörande – gulligt – med deras knäfall för Den Store Gåtfulle Hjälten, och att det är ett obefintligt steg från fjortistjejernas hysteri inför Twilightstjärnan Robert Pattinson till de här farbrödernas hysteri inför allt som har med Bob Dylan att göra.

Håkan Lahger har skrivit ytterligare en bok om Bob Dylan, och kallar den Dylan. En kärlekshistoria, där redan de svenska bidragen har blivit omfattande. Jag läser den för radioprogrammets räkning. Det är minst sagt en livsstil, detta att gilla Dylan. Och det gör verkligen det här nästan uteslutande manliga sällskapet. Lahger har intervjuat en bunt män som berättar, tubbade med vin, där det är som att stiga in i en annan värld, en annan tid – en tid med piprensare, LP-skivor, kassettband, bootleginspelningar …

I år fyller Dylan 70 år, och fortsätter turnera med flera hundra spelningar om året, spelningar som oftast får nedgörande kritik, särskilt när han spelar i Sverige, vilket han gör rätt regelbundet. Varför fortsätter han? Frågan ställs ideligen i den här boken, trots att svaret borde vara uppenbart: vad annat ska han göra? Liksom nästan alla riktiga artister är det bara på scenen han lever, det är bara där han får bekräftelse. Men jag gillar att Marie Nyröd – en kvinna! – erbjuder en rimlig och godtagbar förklaring till turnerandet, nämligen att den botar hans eventuella sömnlöshet. Låt dig inte luras av hans butterhet: han gillar osäkerhetsfaktorn, gillar att stå där inför publiken som tävlar om att vara den som förstår honom bäst.

Och mycket i den här boken handlar om att vara bäst i idrottsgrenen som heter ”att gilla Dylan så mycket som möjligt”. Det är idolporträtt av religiös magnitud. Lahger gör pilgrimsresor, återger vänner som gjort liknande resor. Allra värst blir det när Gunnar Harding berättar att han en gång hållit i en bok som Dylan hållit i. (Och jag har skakat hand med Harding: Gud!)

Anekdoter och mysterier och legender och myter blandar sig. Som sig bör: Dylan är en enda stor gåta, som vägrar göra vad andra förväntar sig av honom. Därför är han en hjälte, en avvikande figur i den alltför lojalt följsamma hord som artister annars så gärna tillhör.

I boken blickar fansen storögt upp mot de stora föregångarna, de som på prefiguativt vis krattade manegen åt Dylan, hälften Jesus hälften cirkusclown – det är Kerouac, Ginsberg – men givetvis också Walt Whitman, den majestätiska barden (nej, jag skojar inte). Kanske en trolig förklaring till intresset för Dylan kan finnas i att han befinner sig exakt mittemellan fin- och fulkultur, att det är legitimt att gilla honom och samtidigt upprätthålla bilden av sig själv och honom som tvättäkta rebeller – det är en tanke som antyds i porträttet av Jörgen Lindström, den lille pojken från Ingmar Bergmans film Tystnaden, som skulle bli en av världens största Dylanologer.

Gunnar Harding är förstås en både klok och sansad man – jag gillar honom verkligen, och han säger vettiga saker, som i samma anda som Lindström menar att det förmodligen är bäst när Dylan inte får Nobelpris, för det skulle upprätthålla bilden av honom som upprorsmakare, eller att han kan fungera som en brygga eller bro som leder till vidare läsning, en inkörsport till litteraturen. Fast för de andra fansen i boken är Dylan nog mer återvändsgränd: här har vi män som på fullt allvar menar att rockhistorien slutade 1967, med albumet ”John Wesley Harding”, för allt Dylan gjorde därefter har varit ”ointressant”.

Den bärande frågan ställs aldrig: hur kommer det sig att den bästa (=enda) rockmusiken skapades precis när dessa nu grånade gentlemän var i sina mest formativa tonår?

Lahger & co slår sina förälskade huvuden ihop: tyvärr blir inte mycket av klokheter yttrade ändå, där de olika kapitlen fungerar som reportage i diverse tidskrifter. Lahger blandar friskt intervjuer med personliga minnen och självbiografiska berättelser, där han på något sätt försöker greppa för mycket (säga något om sin generation: det skulle ha fungerat minst lika bra utan att gå omvägen över biktstolen). Intervjuavsnitt följs av långa berättelser om hur det var att titta på svensk ishockey på 60-talet, hur Lahgers bror dör, hur hans äktenskap dör, och på något sätt har förstås allt med Dylan att göra, även om han inte redovisar det alla gånger.