att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 jan. 2011

2666, Roberto Bolaño

Jag brukar aldrig få böcker i julklapp. Om jag någonsin varit ovetande om orsaken till denna fadäs svävade min ovisshet mindre vingligt efter att för några år sedan ha tjuvlyssnat på ett samtal mellan några närstående, där det mest frekventa ordet var ”kräsen”. Men i år har denna försummelse reparerats – med råge, då presenten var Roberto Bolaños 2666, i svensk översättning av Lena E. Heyman, en bok prisad av en unison värld, och med ett julklappsrim som innehöll orden ”nu djävlar” och ”må Satan ta dig om du inte” …

Så jag kapitulerar! Vad annat kan göras, efter att ha läst drygt tusen sidor av denna postumt utgivna roman (författaren dog 2003, ett år innan Stieg Larsson skulle dö vid samma ålder, boken utgavs på spanska året därpå, inte riktigt enligt hans direktiv, då han ville se den publiceras i fem volymer, men Jorge Herralda är en nästan lika svekfull förvaltare som Kafkas Max Brod). Att läsa 2666 är att låta sig besegras av dess sällsamma men ändå välbekanta kraft, där den gång på gång demonstrerar litteraturens försprång gentemot andra discipliner. Det är en bok som ständigt överraskar, ständigt överrumplar mig. ”Vad är det här?” blir den mest frekventa frågan under läsningen, eller som när min barndomskompis ständigt citerade serietidningsspråket: ”Hjälp! Vad händer?”

Dess handling: den tyske författaren Benno von Archimboldi, lika diskret som Thomas Pynchon, försvinner från jordens yta, och fyra litteraturvetare företar en jakt på honom, enbart för att bekräfta att han – föremålet för deras litterära besatthet – existerar i sinnevärlden. De fyra representerar de stora västerländska språkområdena italienska, franska, spanska och engelska, med objektets tyska för att fullborda pentaklen. Även Svenska Akademien jagar stundtals den åldrade författaren, som tar sin tillflykt till Santa Teresa, en gränsstad mellan Mexiko och USA, där flera hundra kvinnor mördas, i ett samhälle som har slutat tro på rättvisa. Dit hör också en snurrig inhemsk filosofilärare och vilsna journalister, och en kriminalinspektör.

Bolaño skriver sin roman som en gåva till läsarna, till de riktiga läsarna, som verkligen bryr sig om litteratur. Han inflikar snyggt allusioner till de förväntade storheterna – Borges (labyrinterna, gåtorna, sveken), Nabokov (det distanserade men samtidigt intima berättarperspektivet), Conrad (Archimboldi är en Kurtz som jagas av fyra stycken Marlowgestalter), Kafka (de absurda förvecklingarna) – utan att det blir påträngande, eller att de utnyttjas som fetischer. Det är en deckarparodi, som förstår sig på att vara lojal med dess konventioner och hyser ett ömsesidigt kärleksförhållande till genren.

Berättarrösten har en släng av partiell asperger, och en förkärlek för ironi och utvikningar av hög nördfaktor. Vi lär inledningsvis känna de fyra litteraturvetarna, men förvecklingarna tar andra vägar än de förväntade, och inte heller är de så där provocerande hyvens som deckarhjältar ska vara, utan mer nedsolkat mänskliga. Överhuvudtaget är inte karakterisering Bolaños viktigaste egenskap som författare: människorna är otåligt nedtecknade, nästan parodiskt stereotypa, med enkla drivkrafter.

Vi får också flera intressanta diskussioner kring skrivandet, kring litteraturens kärna: ”historien är en okomplicerad hora, den har inga avgörande ögonblick, den är en ständigt växande mängd av ögonblick, korta stunder där den ena är monstruösare än den andra.” Men litteraturen är bara ett av de spår som romanen uppmuntrar till, spår som jag kunde följa i en idealare värld, där de andra utgörs av bland andra våldet, sexualiteten, krigen, identiteten, rast- och rotlösheten, teman Bolaño söker upp, uppsöks av.

Bolaño gör något nytt med den här romanen, visar att hans förnyelse inte är skapad för att konsumeras och läggas på hyllan. Han skriver i olika stilar, låter romanen bli oformlig, tappa styrseln, i full förtröstan på att den ska hitta den rätta kölen. Att läsa den är som att simma över någonting större än en kanal, bara obetydligt mindre än en atlant, och avsnitt fyra, de drygt trehundra sidorna om brotten, är som att vada i blod.

I Mexiko, där berättelsen snart landar, blir vi varse grova kvinnoskändningar, i en virvel av brutalitet och korruption, och en katalogisering av våldtagna och mördade flickor och kvinnor, ofta utan att anhöriga saknar kropparna när de upphittas. Här tappar våldet också styrseln, går över rim och reson: det är precis lika oförklarligt och osannolikt som våldet är i verkligheten, där realismen tävlar med fiktionen, där mörkrets hjärta antar allt mer bokstavliga proportioner.

Till det moderna hör även att Bolaños förnyelse av romanen inte innebär någon explicit exploatering av det egna jaget: skickligt styr han undan alla referenser till den egna personen, döljer sig bakom lager av fiktiva röster. Betydligt viktigare blir den omgivande världen, i anspråken att omfatta hela denna vidd av värld, där han börjar i litteraturen och låter samhället skvalpa in över sidorna, inte utan konflikter och kompromisser. Om Mörkrets hjärta öppnar dörren till 1900-talet är 2666 romanen som slutgiltigt stänger den.

5 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag är ganska utmattad rätt uppe i 2666 och vill tacka för din läsning - inspirerande. Själv är jag fortfarande kluven. Orkar knappt läsa alla dessa monotona polisrapporter om våld mot kvinnor.
    Nu får vi se om jag lyckas göra en kommentar, det är svårare på det här nya stället. Du använde ordet- besegrad, det är också så jag känner mig, ska boken "besegra" mig.

    SvaraRadera
  2. Mm, man får inte ge upp ...

    SvaraRadera
  3. Håller med Eva. Köpte redan boken i somras på engelska och var euforisk över de första vet-ej-hur-många-sidorna tills avsnittet med rapporterna om de mördade kvinnorna kom. Där blev jag tvungen att lägga ner boken och har sedan dess i sporadiska försök läst vidare, alltmedan en svensk översättning hunnit ges ut och kritikerna rosar...
    Jag har dock inte gett upp, håller ut tack vare det jag kände i början sedan blir jag ju ständigt påmind när jag som här läser ett nytt omdöme boken.

    SvaraRadera
  4. Intressant att höra om boken från andra läsare. Jag köpte boken på engelska inför min resa till Kanada under julen och har nu snart arbetat mig igenom den tunga delen med alla kvinnomord. Jag tänker ändå att det är någon sorts bedrift som han gör. Genom sin text så synliggör han de osynliggjorda och undanskuffade offren. Jag tvingar mig att läsa om dem, att se. Tydligen är det värre än någonsin i Mexiko läser jag på webben.

    SvaraRadera
  5. Jag säger som jag brukar säga till min son: håll ut - - -

    SvaraRadera