Spektrum, Johan Svedjedal

Johan Svedjedal har skrivit en bok om Spektrumgruppen, som verkade mellan 1931 och 1935, och den är oumbärlig för den som äger en gnutta intresse i vad som formade några av de viktigaste svenska 1900-talsförfattarna. Det är intelligent och ambitiöst utfört – och snyggt!

Svensk modernism är av beskedlig art och inte mycket att yvas över: vi var allmänt sena att uppfatta impulserna från Europa, flera årtionden efter Finland, till exempel. Och när Gunnar Ekelöf debuterade i det tidiga 30-talet möttes han av den etablerade kritikens hånskratt.

Förlaget där Ekelöf utgav sin första diktsamling sent på jorden hette Spektrum, vilket också var namnet på en kortlivad tidskrift med litteratur, psykoanalys och samhällsdebatt som intresseområden. Gruppens embryo stod att finna i vänsterrörelsen Clarté. Om åren 1931-35 handlar Johan Svedjedals genomgång Spektrum: Den svenska drömmen, och det är en arkeologisk bedrift av stora mått.

Först har Svedjedal fått blåsa bort flera lager damm: det här är en epok som inte tilldragit sig särdeles mycket forskarintresse, trots att stora namn som Ekelöf och Karin Boye tillhör dramatis personae, liksom paret Myrdal. Men som obestridlig huvudperson märks Josef Riwkin, den gåtfulle redaktören, som här får något av en upprättelse efter att tidigare ha behandlats njuggt.

Svedjedal gör några försynta jämförelser med den engelska Bloomsburygruppen, som också den höll sig med ett eget förlag – en parallell är att båda förlagen utgav T.S. Eliots stora dikt ”Det öde landet”, Spektrum i Karin Boyes och Erik Mestertons översättning, i tidskriftens tredje nummer redan 1932. Den engelska gruppen var skickligare på att slicka såren efter kärlekssvek och behålla lojalitetsbanden, medan exempelvis Ekelöf aldrig förlät att Karin Boye flyttade ihop med hans första hustru Gunnel.

Svartsjuka och ouppklarade oförrätter dominerar många av utsagorna: ett annat problem är att det rör sig om individer med stark integritet, som lämnar motsägande uppgifter. Tacksamt nog har Svedjedal använt sig av en kritisk läsning, och drar slutsatser med en försiktighetens auktoritet. Han litar på sin berättelse, och behöver inte ta i så han spricker för att imponera på läsaren. Han skriver ändå stiligt och vi får på köpet några lysande personporträtt av dessa färgstarka gestalter från ett förflutet vi inte har råd att mista eller vända ryggen åt.

Det är en oerhört välinformerad bok: Svedjedal har vänt på alla stenar, och vad som framträder är en dramatisk berättelse, och ett utomordentligt tidsdokument, där vardera av tidskriftens elva nummer noggrant granskas. Ack, denna optimism, strax innan det andra världskriget! Och sådan litteratur, där vi i närbild kan följa hur Ekelöf tar sina första vådliga steg som författare.

Icke att förglömma är boken snygg också, med ett rikt bildmaterial som samspelar med 30-talsestetiken, och åtskilliga förklarande notiser som förtydligar och lägger till rätta. Man kunde bli rörd för mindre.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26 maj 2011.)