23 maj 2011

(n)evermore

[Quoth the bernur, maj 2006. Nu lämnar jag det förflutna åt sidan. Jag har passerat ett rättningskrön. Ett! Jag kan beskriva hur det känns att ha läst hälften. Mindre än hälften kvar: det går nästan att andas.]

10


Lasciatemi così
come una
cosa
posata

in un

angolo

e dimenticata

Giuseppe Ungaretti, ”NATALE ”



K. – Är inte falskheten överreklamerad, tycker du?

k. – Tvärtom.

K. – Menar du det?

k. – Nej.



En bitter människa kan aldrig transcendera, utan bitterheten blir hennes överman: den suveräne egenskapen och det allenarådande karaktärsdraget.


I romanen Prep (I en klass för sig) är Curtis Sittenfelds protagonist Lee Fiora så självklart tjurigt outsideraktig att det är uppenbart att det är hon som Morrissey apostroferar i ”In the future when all´s well” på nya skivan. Med det italienska efternamnet, dessutom.


Vill och vill? Jag har velat.


Bara för att det är en glädje som endast kan anas betyder det inte att inte finns någon som kastade dess skugga i min väg.


Sverige: en bortskämd tonåring som lallar runt i strumplästen, medan resten av familjen fylls av besynnerliga tankar när de betraktar denna främling: en vag känsla av att något otillbörligt har skett, men knappast av denna till-intet-förpliktigande varelse väl?


Spindlarna i hennes hår; det enda som återstår [studiebesök, 1982] - - -


TRIPTYK

Sfinx – sdum – låsas – s-var
Banshee
– cirkelskrik – dödsvarslar - vokallandet

Dryad – träd – in – åtrå


När Byron 1816 läste högt ur Coleridges opublicerade ”Christabel” svimmade Shelley inför partiet som beskriver demonen Geraldines deformerade kropp (en ”fit of fantasy”, som Byron känslolöst beskrev det i ett brev till Murray); i själva verket gav Shelley prov på den idealiska läsarten, som inkluderar hela kroppen. Alltför sällan äger det skrivna denna kraft. [Coleridges beskrivning saknas i den publicerade utgåvan, men den som har läst manuskriptet vet att berätta att åtminstone en viss darrning i benen infaller.]


Det finns ett fönster till alla dina gärningar. Och i Tim Roths film The War Zone omgärdas övergreppen av två fönster, som utgör ett par ögon.


Människan sitter i mörkret och väntar på mörkret.


Jag är dum som en – nej, jag vet inte hur det fortsätter - - -


Tiden läker, sanningen varar - - -


Hädanefter, låt det bara bli sagt:


- - -

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.