Fatimas hand, Ildefonso Falcones

(Radioprogrammet börjar efter ungefär 8:30.)

Ildefonso Falcones lyder namnet på en spansk advokat som har skrivit två populära äventyrsböcker, och jag har nu läst hans andra opus, den drygt 900 sidor långa Fatimas hand.

Den utspelar sig mellan 1568 och 1612, i ett Spanien som härjas av krig mellan kristna och muslimer, där de turas om att göra livet surt för varandra. Mittemellan dem befinner sig protagonisten Hernando, med muslimsk mor som våldtogs av en katolsk präst, senare frånvarande far. Hernando har en kroksabel som har tillhört Muhammed.

Han träffar Fatima, 13 år, mor och änka, och de försöker få vara tillsammans i ett par hundra sidor, men Hernandos styvfader gifter sig också med henne, vilket visar sig vara ett misstag, när muslimerna senare börjar förföljas av de kristna, och han får svårt att försörja sina båda hustrur. Men hans enda uppgift i romanen är att göra livet surt för Hernando.

Som med sitt dubbla namn – Hernando + Ibn Hamid – i sin tur är ämnad att ena det arma Spanien, med sitt dubbla påbrå. Han börjar översätta ett Barnabas-evangelium. Det ska bevisa att kristendomen och islam har för mycket gemenskap för att fortsätta bråka. Men först ganska många våldsamma sidor, däribland om tjurfäktning, halshuggningar, pirater, galärskepp, och det är lite fascinerande med en bok som förutsätter att jag ska var mentalt elva år, och imponeras av dessa ständigt dragna svärd.

Och jag leds längs denna långa transportsträcka, och inte muntras jag heller upp av alla mord och avrättningar och lemlästningar, då och då avbrutet av lite matlagning, böner till Gud. Det är lika svårläst och tråkigt som att läsa Tolkien (förutom att här finns några återkommande inoljade sexscener): Falcones känner bara till en dimension av tillvaron – den synliga. Problemet med historisk fiktion är dock alla anakronismer: hans personer ser ut som människor gör nu, pratar som de gör nu (”okej”, ”skitstövel”), luktar som de gör nu. Men om man som jag är lite rudus när det gäller spansk historia och fått all kunskap om spanska inkvisitionen från Monty Python är jag kanske inte målgruppen.

Det blir aldrig spännande med Hernando som den renhårige actionhjälten utan brister (förutom en viss hetsighet: hans hand rör sig ständigt mot sin kroksabel, men han besinnar sig nästan alltid): han är som en målstyrd robot, verkar endast i sin funktion. Han hamnar i många kniviga situationer, men som läsare vet du att han kommer att klara sig, då han inte kan dö, för han är dömd – liksom den stackars läsaren – att plöja fram över så ofantligt många sidor av tröstlös prosa innan han får andas ut.