Den svårlästa författaren Lotta Lotass ger idag ut en bok som överskrider alla förutfattade meningar om henne som svensk litteraturs stora kuf. Det är en femtio meter lång textremsa som levereras i en ask, och består av en enda mening, skriven med versaler. Och det är en storartad läsupplevelse som kan sägas sakna motstycke!
Det väckte viss uppståndelse när den hyperproduktive författaren Lotass senaste bok Sparta endast gavs ut i en upplaga på 300 exemplar, som ett tillkännagivande att hon inte har fler läsare än så. Nu reducerar hon skaran till 100 stycken, vilket utgör hela upplagan av hennes senaste verk, Fjärrskrift, som levereras i en låda innehållande en femtio meter lång textremsa.
Själv har jag tagit del av en lösenordsskyddad film, där textremsan spelas upp i en fjärrskrivare från 40-talet. Det är en ganska typisk Lotass-text, skriven i en enda lång mening, och det handlar om en expedition i vintriga trakter, om byggandet av en isstad, om att vara helt utelämnad åt det gnistrande kalla okända, och om hoppet att någon eller något ska komma till undsättning.
Innehållets besynnerligheter bryts mot besynnerligheten i själva formen, upplevelsen att ta del av texten, där orden matas fram från höger till vänster, alltså helt tvärtom från en vanlig, inlärd läsning. Det är monotont och hypnotiskt, men blir också suggestivt, och jag följer allt mer uppslukad den här berättelsen med sina antydningar om katastrof, om undergång.
Efter ett par någorlunda vanligt skrivna romaner i början av 00-talet har Lotass med sina senare böcker mutat in ett eget område i svensk litteratur, en slags enmansarmé i kamp för rätten att nyttja ett helt unikt uttryck. Några av dessa böcker är Den vita jorden, som bestod av onumrerade texthäften som låg i en kartong, och Den svarta solen, en textinstallation där numrerade texter hänvisade till varandra. Hon skriver i en besatthetens poetik, om uppslukade människors förehavanden med en ogästvänlig natur, där hon har hittat ett helt eget idiom, ett kargt språk som återspeglar naturens frånstötande sidor.
Språket är rikt på klanger, som effektivt lånar arkaismer och exotiska ord, där Lotass verkar ha sållat fram det svenska språkets mest eufoniska ord. Rytmen är besvärlig, krängande, men jag blir ändå infångad av den sällsamma skönheten i den rytm som stavas fram med hjälp av ordens valörer: ”… SE DE STILLA ORDEN SÄGER FÄRDAS SÄNDER STRIMMOR LÄNGDER SE EN VÄG LAGD ÖVER VATTNETS YTA SYNS SOM STRÅK AV PUTSNING SYNS I ÅLDRAT MÖRKNAT SVARTNAT SILVER …”.
Den besatthet som finns hos den som nedtecknat remsan – en bön om hjälp – liknar besattheten hos kapten Ahab i Melvilles Moby Dick, eller kapten Walton i Shelleys Frankenstein. Den vita valen som Ahab jagade och den vita snön i Waltons polarlandskap återfinns hos Lotass i form av ett pågående utforskande av vitheten, i språket, i den iskalla värld hon skildrar.
Gammal och ny teknik möts när Lotass experimenterar. Fjärrskrivaren användes under det kalla kriget, och det vilar något storslaget och kallt också över Lotass häpnadsväckande text.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/5 2011.)
(Bilder från Drucksache.)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderahur kan man fa tag i boken?
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaboken kan köpas via www.drucksache.se
SvaraRaderaMm, jag gjorde ju en länk till förlaget. Tack, "Anonym".
SvaraRadera