Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, Barbara Ehrenreich

Men få se nu: har inte Sverige varit duktiga med att mota Olle i grind angående det famösa ”positiva tänkande” som har spridit sig som en farsot i andra delar av den upplysta världen? För vad har slunkit igenom, utöver en och annan Paolo Coelho-skrift? Har någon någonsin tagit Kay Pollak på allvar?

Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich fick av sin läkare ett cancerbesked. Hon attackeras av propaganda som i korthet utgår ifrån att hon måste lära sig acceptera sjukdomen, ja rentav se beskedet som en välsignelse. Hon vägrar, och börjar ifrågasätta den myt om positivt tänkande som har ersatt allt kritiskt tänkande överhuvudtaget. Därför skrev hon boken Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Hon visar effektivt att den som ser livet från den ljusa sidan måste hamna i en strutsmentalitet, med huvudet i sanden. Massbedrägeri i stor skala.

Nu ska sägas direkt att det här är intelligent skrivet: så skönt att läsa en skribent som tar läsaren på allvar, som vågar ge sig in i en dialog, som litar på att du förstår (det är egentligen absurt, men jag har bara läst för många svenska böcker som är så där populärvetenskapligt skrivna, som hela tiden underskattar läsaren, som bidrar till fördumningen av mänskligheten). Hon skriver med syrlig humor, som lyfter hela berättelsen från bittert gnäll: hon är långt ifrån någon tungus (men det är en allmän sanning, att de positiva up with people-människorna är skittråkiga att umgås med).

Nu vet jag inte hur Hans O. Sjöströms översättning fungerar, men jag är inte helt nöjd med titeln, där originalets Bright-sided. How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America låter lite mjäkigare på svenska, hur mycket svordom som än finns där. Men jag har för mig att boken lanserades under annan titel i England: Smile or Die. How Positive Thinking Fooled America and the World. Det är en titel som jag gillar: Le eller dö.

För den som vill uppfylla kriterierna för hög kompetens (kriterier som är förvillande lik psykopatens arbetsbeskrivning) handlar det om att skenet är viktigast av allt, att upprätthålla fasaden: att le, att göra som Lilian Gish när hon spelar fattiglappen Lucy i Broken Blossoms, tvingar resolut och uppgivet upp läpparna med fingrarna. Menar Ehrenreich, som infiltrerat motivationstalarnas värld och där pekar ut hårresande saker om hur det räcker med att tänka positivt för att åstadkomma allt ifrån avskaffandet av glasögonen till införskaffandet av en partner.

Vi lever i intoleransens tidevarv, där allt negativt ska utrotas. Ehrenrich är bitsk när hon med kritisk blick lyfter fram den här sektens egenheter, de som vägrar fatta hur farligt det är med konsensus, att reagera som pavlovska hundar i alla situationer. Det ovetenskapliga som ges sken av viktighet, något som också kan studeras i Francis Wheens bok Mumbo-Jumbo. Hur skitsnacket erövrade världen, där han visar att det inte bara är en språklig aspekt, utan att det är en rörelse som aktivt motarbetar förnuftet.

Det positiva tänkandet ser Ehrenreich som en ideologi, en farlig sådan. Vi som alltid har haft Lilla My och Ior som idoler kanske inte behöver känna oss särdeles träffade, och risken är väl att Ehrenreich talar för de redan frälsta. De som har huvudet i sanden är inte intresserade av att lyfta sin blick, byta perspektiv.

Farlig: ja, för det är verkligen charlatanernas marknad. I en perfekt värld skulle Coelho, Deepak Chopra, Oprah Winfrey och andra gurus givetvis steglas, eller utsättas för någon ännu värre medeltida tortyr. Men som sagt: i mina mest – positiva – stunder inbillar jag mig att Sverige har gjort slut med de här idioterna. För några år sedan kom de i brigader för att föreläsa på min skola, idel charlataner. Jag vägrar tro att det enbart beror på att kommunens kassa har sinat som besöken nu lyser med sin frånvaro. Men låt detta frånvarons ljus fortsätta skina!

(Bilder: Lilian Gish i Broken Blossoms, 1919, regisserad av D.W. Griffiths, samt Läraren, ritad av K.)