Var slutar texten?, Gunnar D Hansson

Vi har ont om goda svenska essäister. Kan tyckas, kunde tros. Men vi har Gunnar D Hansson, alltid – den pålitlige farbrorn från Göteborg som på senare år också börjat föra en aktiv tillvaro på internet, i serien Autor Eter. Där kunde vi läsa titelessän till hans nya bok, den tionde i serien som enbart heter Autor (efter det förlag som gav ut Thorilds bok En Critik öfver Critiker). I sin helhet heter Hanssons bok Var slutar texten? Tre essäer, ett brev, sex nedslag i 1800-talet.

Här handlar det bland annat om själva essäns form: blandningen av saklighet och oförutsägbarhet. Det behöver knappast sägas att Hansson är skicklig i båda disciplinerna; varsamt hanterar han sin nyckfullhet, delar ut den med en viss form av nonchalans, nästan lite lojt, vilket gör att läsaren hela tiden tvingas vara på sin vakt, när han minerar texten med lite försåtliga små infall som nog kan välta stora läsarambitioner.

Hansson låter sina tankar brytas, i prövningar mot det förbehållslösa. Han uttrycker sig kategoriskt. Och reserverar sig. När du väntar dig att han ska ändra sig slänger han in ännu starkare och tvärsäkrare åsikter. Du tänker mer ”eh?” än ”va?” Han börjar sig i mitten och rör sig utåt, tycker du dig ana, om du anar en riktning. Hela tiden bygger han vidare, förstärker det nyss sagda, mer än han nyanserar det.

Essän är frihetens form. Det passar nog en viss typ av individ, ett visst temperament. Hansson trivs ypperligt: det är svårt att läsa hans essäer utan att smittas, entusiasmeras. Han uttrycker sig lika elegant som robust: ”Essän är aristokratisk på avsändarsidan, men demokratisk på mottagarsidan. Essäns funktion är emancipatorisk och konserverande på samma gång.” Ja, och därför så lockande, då den tillåter essäsisten att göra det oväntade, att gå utanför regelverkets kedjor …

Hur skriver Hansson? Det går inte att återge, på ett rättvist sätt. Han är rolig: ja, men inte på något gapflabbigt sätt, och knappt studentikost rolig heller, eller så där slapsticksrolig, det typiskt svenska idealet. Hans struktur är också av det nyckfulla slaget, där du aldrig kan känna dig säker på vad som stundar. Du vet inte var han ska sluta – börja – fortsätta. Bara att.

Från essäns regelfria paradis till poetikens regelstyrda fängelse, är en av läsarterna. Men poetiker behöver inte vara normativa, visar Hansson med ett flott indiskt exempel, där skönheten adlas till viktigare potentat än formen. Vad som överlever i litteraturen är oftast upptågsmakarna: förtryckta snillen som vågar revoltera mot tidens snåla ideal. Litteraturhistorien vimlar av författare som i sann otrohet mot sin tid vägrar fogas in i några mallar.

Ett annat exempel lånar Hansson från tråkmånsen Foucault, som hävdade att sex och religion var varandras motsatser: det förstnämnda är roligt att ägna sig åt men tråkigt att prata om, medan det sistnämnda svarar för motsatsen (alltså roligare att diskutera än att syssla med). Poetiken vistas mittemellan, hävdar Hansson så där lite spefullt, och det är svårt att inte hålla med.

”Art is a place where you can crash your plane and walk away”, hävdade David Bowie en gång: problemet är väl bara att så många konstnärer inte vågar lyfta sitt plan. Ett av resonemangen i den här boken handlar om muntlig och skriftlig kultur, med Walter J Ong som utgångspunkt, att genierna är beroende av att befinna sig i en diskurs för att skapa – ja, men samtidigt tvingades Joyce fly Dublin för att överhuvudtaget kunna skriva sin Ulysses, för hade han stannat hade han snackat av sig hela berättelsen på puben, gett de bästa bitarna till fyllona där, där de skulle ha landat i deras opålitliga minnen.

Jag undrar om Hansson är konsekvent? Ja, på något sätt. Framför allt ligger hans projekt i att göra världen större, genom att outtröttligt visa att det finns mer att se, vidare perspektiv. Han beklagar sig över att deltagarna i en kurs i litteraturvetenskap nyligen var helt obekanta vid namnet Werner Aspenström. Någons fel är det, lyder den outtalade indignationen.

Och vem är då den David Hume som han skriver ett brev till i en av bokens finurliga essäer? Ett namn, ja – men vad vet jag om hans teorier, om hans texter. Med skammens rodnad läser jag, hoppas inte bli påkommen, nickar instämmande när han refererar till några av hans essäer, lovar mig själv att någon gång, då ska jag minsann skicka ned någon bibliotekarie till det dammiga magasinet, fast – näe. Min vaga uppfattning består, kommer att bestå.

En annan text handlar om Stagnelius brådska (en av de bästa inslagen i den bok om poeten som utkom förra våren). Jag önskar att någon skrev en essä om Gunnar D Hanssons långsamhet. Hans tålamod. Det han skriver är skrivet med behärskning och temperament i fin förening.

(Bild: Studiecirkel, från Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek. Se även: http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/varslutartexten/III1.htm)