It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife. (Jane Austen, Pride and Prejudice, 1813)
Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru. (C.A. Ringenson, 1920)
Det är en allmänt känd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru. (Gösta Olzon, 1960)
Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru. (Gun-Britt Sundström, 2011)
Notera gärna kommateringen i original likväl som i de olika svenska versionerna - - -
Hm, föredrar Gösta Olzons mening. Kanske för att den är så välbekant och enkel. Långa meningar med flera kommatecken blir usch för en lat läsare. Ändå kan det vara fantastiskt med komplicerade meningsbyggen,som i följande avslutningsmening:
SvaraRaderaI took her hand in mine, and we went out of the ruined place; and, as the morning mists had risen long ago when I first left the forge, so, the evening mists were rising now, and in all the broad expanse of tranquil light they showed to me, I saw no shadow of another parting from her.
Mm, Jane Austen är bra med kommatecknet - bland annat! Hon är också bra med semikolonet; något svenska översättare inte är så värst intresserade av. Men jag kan förstå varför författare gillar Austen: så här ska man skriva.
SvaraRaderaI det här aktuella fallet föredrar jag nog något kommatecken, för det är en hyggligt komplex mening, som man inte ska hasta förbi, utan stanna upp och liksom be(gr)und(r)a, eller något ...
Olzon och Sundström är nutida i sin interpunktion. I svenskan sätter vi ju inte längre komma framför nödvändiga bisatser. Det gör man inte heller i engelskan, medan Austen naturligt nog satskommaterar, vilket man för övrigt än i dag gör i tyskan. /AMV
SvaraRadera