Morrissey fyller i dag 52 år. Inte mycket att fira. Han har precis släppt en ny samling, "The Very Best Of", med mestadels inspelningar från hans första år som soloartist. Där kan man höra finfina låtar som "Suedehead" och "November Spawned A Monster" remastrade 2011, för den som tyckte att det inte räckte med att de remastrades senast förra året, på samlingen "Bona Drag", som alltid kommer att vara den bästa Morrissey-samlingen. Givetvis låter det här bra, men i valet mellan att låta bra och bra låtar väljer jag onekligen det sistnämnda (eh, men det här är lika onekligen bra låtar, och bara att höra det nonchalanta mästerverket "I´v Changed My Plea To Guilty" i en samling av det här slaget är roligt). Den enda tidigare outgivna inspelningen är en version av Siouxsie-duetten "Interlude", där Morrissey sjunger
hela låten själv, men - ack, någonting saknas, jag kommer inte på vad det är ... Givetvis finns det många som passar på att påminna om att The Smiths redan 1887 på låten "Paint A Vulgar Picture" raljerade över cyniska skivbolags alla samlingsskivor, men att hitta inkonsekvenser i Morrisseys beteenden är lika lätt som att hitta hö i en höstack. Vad ska han då göra? Han säger sig ha spelat in en helt ny skiva, men saknar skivbolag (en lång följetong). Den här samlingsskivan har som singel "Glamorous Glue", en av Morrisseys svagare singlar i historien, enligt mig (den släpptes nog bara i USA, 1992). Som b-sidor finns två helt gamla låtar, aldrig tidigare hörda: "Safe, Warm Lancashire Home" och "Treat Me Like A Human Being", skrivna tillsammans med Stephen Street i början av Morrisseys solokarriär. Det är två skisser, kan vara hans svagaste stunder. Däremot finns det som sagt på samlingsskivan gott om enskilda storheter, och jag undrar varför "Boxers" och "Sunny" låter så mycket bättre nu än de gjorde 1995.
Morrissey fyller i dag 52 år. Inte mycket att fira. Han har precis släppt en ny samling, "The Very Best Of", med mestadels inspelningar från hans första år som soloartist. Där kan man höra finfina låtar som "Suedehead" och "November Spawned A Monster" remastrade 2011, för den som tyckte att det inte räckte med att de remastrades senast förra året, på samlingen "Bona Drag", som alltid kommer att vara den bästa Morrissey-samlingen. Givetvis låter det här bra, men i valet mellan att låta bra och bra låtar väljer jag onekligen det sistnämnda (eh, men det här är lika onekligen bra låtar, och bara att höra det nonchalanta mästerverket "I´v Changed My Plea To Guilty" i en samling av det här slaget är roligt). Den enda tidigare outgivna inspelningen är en version av Siouxsie-duetten "Interlude", där Morrissey sjunger 
hela låten själv, men - ack, någonting saknas, jag kommer inte på vad det är ... Givetvis finns det många som passar på att påminna om att The Smiths redan 1887 på låten "Paint A Vulgar Picture" raljerade över cyniska skivbolags alla samlingsskivor, men att hitta inkonsekvenser i Morrisseys beteenden är lika lätt som att hitta hö i en höstack. Vad ska han då göra? Han säger sig ha spelat in en helt ny skiva, men saknar skivbolag (en lång följetong). Den här samlingsskivan har som singel "Glamorous Glue", en av Morrisseys svagare singlar i historien, enligt mig (den släpptes nog bara i USA, 1992). Som b-sidor finns två helt gamla låtar, aldrig tidigare hörda: "Safe, Warm Lancashire Home" och "Treat Me Like A Human Being", skrivna tillsammans med Stephen Street i början av Morrisseys solokarriär. Det är två skisser, kan vara hans svagaste stunder. Däremot finns det som sagt på samlingsskivan gott om enskilda storheter, och jag undrar varför "Boxers" och "Sunny" låter så mycket bättre nu än de gjorde 1995.
1887? Otroligt segt band!
SvaraRaderaSylvia Pankhurst, som också är född i Manchester (1882), hade en plansch på omslaget till "Strangeways, Here We Come" i sitt sovrum när hon växte upp. Hon lyssnade om och om igen på "A rush and a push and the land is ours ..." om och om igen, det är den enda rimliga förklaringen till varför hon blev som hon blev.
SvaraRadera