Låt oss tala allvar

Ser det här ut som en allvarlig författare - - -

I sin bok från 1997 skriver Roy Andersson om Vår tids rädsla för allvar, men han var långt ifrån den förste att uppmärksamma vårt ängsliga förhållande till allvaret. På 80-talet var det Neil Postman som menade att vi höll på att underhålla oss till döds (Amusing Ourselves to Death) - men redan på 60-talet var en av de första medieteoretikerna, Marshall McLuhan, inne på att media i sig självt (b)är budskapet. Något senare skulle vi få begrepp som ”infotainment” och ”edutainment”, där nyhetsrapportering och utbildning annekteras av underhållningskrav.

Inget hade gjort mig gladare om jag fjorton år efter Anderssons dystra bud hade fått konstatera att vi har trätt in i en ny tid som inte alls är rädd för allvaret. Men det mesta talar för att rädslan har naglat sig fast hos oss, blivit en beröringsskräck inför allt som inte är underhållning och förströelse. Jaha – än sen då, kanske du invänder: vad är det för fel på att ha skoj?

Jo, visst ska vi unna oss att ha skoj, men problemet är när det uppstår en skarp polarisering mellan avkoppling och det som är allvarligt menat, att det senare får en pretto-stämpel, att det avfärdas som tråkigt och därför ointressant. Men det är en slags fascism som kränker min integritet som människa när flera veckor kapas av schlagerfestivalen varje vår, för att ta ett exempel. Får jag tycka att det är ointressant och tråkigt med Eric Saade, utan att det ska heta elitism?

Nej, det är klart att jag inte får det. I den populära tv-serien ”Solsidan” gästades i första säsongen Alex och Anna av kultursnobbarna Rodney och Petra, vilket fick Alex att snabbplugga Orhan Pamuk, och göra sig löjlig med sina ytliga kunskaper (ett skämt som förresten återfunnits i samtliga amerikanska sit coms, från bartendern Sams krampaktiga försök att läsa Tolstoj i ”Skål” till Elaines kommentar till Jerry Seinfeld att alla hans kulturella referenser kommer från ”Snurre Sprätt”). Poängen är att visa hur löjligt det är att vara bildad: löjligt och onödigt.

Medan vi annars är snabba att vårda och överskatta internationella framgångar från svenskar finns en beröringsskräck inför Ingmar Bergman, den allvarliga (och roliga) filmskaparen. När dvd-formatet introducerades var det inte i Sverige Bergmans filmer först hamnade på dvd, utan i England. Förnedringen bara fortsätter, med den stora utställningen om Bergman på Deutsche Kinemathek i Berlin, och Berlins filmfestival från i februari i år, där samtliga Bergmans filmer visades (nästan alla inför slutsålda salonger). I Sverige ska Bergmans ansikte pryda den kommande 200-kronorssedeln, vilket är en ohygglig ironi då han på 70-talet tvingades i landsflykt, felaktigt anklagad för skattebrott.

Nästa år är det hundra år sedan den allvarliga (och skitroliga) författaren August Strindberg dog. Då tycker den svenska regeringen att 200 000 kronor ska räcka till ett jubileum – att jämföra med de drygt 40 miljoner norska kronor som satsades på ett Ibsen-jubileum 2006.

Vad vi går miste om när vi förnekar allvaret är en kontakt med djupare skikt inom oss. Vi slutar utvecklas som människor – vi stagnerar, slumrar in. Jag vägrar acceptera att vi inte kan sträcka oss utanför de förutsägbara regioner där vi aldrig får upptäcka våra dolda resurser.

Jag vägrar också acceptera den här likriktningen mot nöje som endast något lättsamt och okomplicerat. Vi måste helt enkelt bli bättre på att tillvarata också de svåra nöjena, inse att det också finns allvarsamma lekar. Vi ska våga möta det som inte bara flamsar och tramsar, och bli mindre rädda för allvaret.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6 maj 2011.)