True Grit, Charles Portis

Mod i barm: ja, så hette den faktiskt när den gavs ut på svenska 1969, Charles Portis westernroman, som filmades samma år, med John Wayne som den ärrade sheriffen. I år kom så bröderna Coens nyinspelning av True Grit, med Jeff Bridges som sheriff, som den heter i original, och nu duger inte längre den svenska titeln, när förlaget Reverb återutger Ingmar Forsströms gamla översättning.

Gott gry, kanske? Det ord som huvudpersonen Mattie Ross använder när hon smörar för att sheriffen Rooster Cogburn ska hjälpa henne att leta rätt på det fega kräk som mördat hennes far, är annars ”kurage”. Han behöver ganska mycket övertaling – typ hundra sidor – men sedan är jakten igång, och med sig har de den lite småslarvige LeBouef också, för att leta rätt på Tom Chaney, som gömmer sig bland indianer.

Nej, det här är ingen vidare roman. Mattie återberättar i efterhand, plitar ned sin historia med torr humor och med övertydliga kristna värderingsmarkörer, och jag kan inte hjälpa att det blir lite lätt parodiskt. Vår uppfattning om barnet är en relativt ny uppfinning: på 1800-talet kunde en fabriksarbetar dela skift med en tolvåring, och en fjortonåring – Matties ålder när händelserna utspelas – var redan vuxen flera gånger om. Var hon en kvinna kunde hon vara både gift och mor.

Berättelsen har klara paralleller med Winter´s Bone, Daniel Woodrells country noir som också blivit film nyligen. Också här en mytisk resa mot mörka trakter, utförd av en parat ung tjej, för att upprätta faderns heder. Det ska vara hårdkokt, men vad utgör då det här hårda? Nu retar jag mig mest på att engelska idiom så svårligen låter sig överföras till lika hårda svenska diton.

Ett annat problem, som Portis delar med många westernfilmer från förr, är att studiomiljön framträder så tydligt. Gubbarna må vara luggslitna, men det är bara rekvisita, teatersmink. Här finns ingen miljö, och författaren tar oss aldrig till någon autentisk värld. När som helst ropar någon ”cut!” Allt är för kalkylerat, medvetet beräknade effekter.

Vad som ska bli en komisk historia med vicesheriffen och den fjortonåriga dottern som ska jaga faderns mördare faller mest platt. Cogburn är mer fyllo och yrkesmördare än en lagens man. I efterhand blir också Matties snusförnuftiga distans lite påfrestande.

Omslaget har kopierat förlaget Overlooks amerikanska utgåva, in i minsta ordvändning, och vi får på baksidan uttalanden från John Wayne, vilket kanske inte ska tas som intäkt för objektiv bedömning, då han alltså agerade i den första filmatiseringen. En deckarförfattare kallar romanen också för ”en av de bästa amerikanska romanerna”, vilket nog också är överord: en rätt hyfsad western, inte mer. Men som film kan det säkert funka mycket bättre.