Bedårande, Ida Marie Hede, översättning Felicia Stenroth, Aska

Om du tycker att romaner om moderskap har gått i stå är Ida Marie Hedes roman Bedårande en frisk injektion. Hon är hemmahörande i Danmark, och har gett ut böcker sedan 2010. Först nu översätts hon till svenska – en sanning med viss modifikation för oss som läste hennes bidrag i chapbook-antologin Autor Chap I (2019).

Att författaren är omisskänneligt dansk får vi veta redan av inledningen, som upplyser oss vilken röv de tre centrala karaktärerna har: B har en rombformad röv, Q har en fyrkantig röv, och Æ har en hjärtformad röv. B är mamman, Q mannen, Æ barnet. Denna berättelse inleder och avslutar, med en lång ”Dödsessä” insprängd däremellan. Om många av moderskapsberättelserna nöjer sig med att utreda om det är försvarbart att bli förälder och samtidigt upprätthålla ett konstnärligt arbete, sysslar Hede med något mycket mer dramatiskt och överskridande.

 

Hon skriver på liv och död om dessa ämnen, för medan Æ anländer med liv dör B:s pappa. Så bildar livet och döden parallella spår i den här påhittiga och dristiga romanen. Första delen avbildar ett kliniskt skrivande, som liknar barnbokens knapphändiga meningsbyggnad med en pedagogiskt beskriven världsbild. I den världen råder andra lagar. Det innebär också ett upphöjt intresse för bajs och kiss, med uppluckrade gränser.  

 

Barnet blir en livräddare för paret B och Q, livrädda för att leva, kunde man säga. Q blir allt mer en figur i periferin när symbiosen mellan mamman och barnet etableras. Æ:s ankomst indikerar något helt nytt, något som inte går att förbereda sig inför, men som ges kontur av Hede som skickligt balanserar det konkreta med det abstrakta:

 

Ett oförutsägbart landskap. Sanddynor genomblötta av salthaltigt vatten, den sortens landskap som är rosa till och med på vintern.

 

Men inte ett landskap som man kan bära i händerna.

 

Inte ett stycke natur.

 

Snarare en oreglerad zon.

 

Lite skör, lite halvfull, lite hektisk och fuktig.

 

Lite bedårande.

 

Det är en mytisk värld, nästan sagoaktig. Hede gör en politisk poäng av barnet som fokus för all uppmärksamhet och hur barnjollret överröstar de viktiga politiska frågorna. Romanen är kompromisslös och låter abjektet ta plats. Söthet och äckel går samman.  

 

Hedes poetik inbegriper punktromanen, med korta stycken, främst i den första delen, medan den andra delen mer liknar reguljär prosa. Men bara på ytan, för innehållsmässigt tas svängarna ut ännu mer i den essä som alltså går under namnet ”dödsessä”. Men när för mycket uppmärksamhet läggs på formen kan innehållet hamna i skymundan. Hede använder litteraturen som en lekpark och som en metod att ifrågasätta de referensramar vi har för verkligheten.

 

Då tillåter hon fantasin att löpa amok – en fantasi som kan vara både kåt och subversiv. I dödsessän är döden mindre en händelse och mer en plats, som eventuellt kan kopplas till bilden av barnet som ”en oreglerad zon”. Hede skippar alla genvägar till igenkänningen och därmed blir hennes framställning aldrig inställsam i sin iver att uppvakta oss som läsare. Det betyder inte att hon skriver om saker vi inte kan dela, nästan tvärtom ägnar hon sig ju åt det allra mest allmängiltiga: livet, döden, kärleken. Och kärleken då? Den blir så här allvarligt behandlad: ”Är kärleken alltid omöjlig att redogöra för, är kärleken en underjord som döden?”

 

I en understreckare från sista juli skrev Birgitta Holm om relationen mellan självbiografi och konst: ”Konsten skapar livet. Eller först genom konsten blir det liv som är oss givet vårt.” Det blir då i den här romanen ett skrivande som inte bara prickar av de upptrampade stigarna utan också vågar närma sig det oerhörda, och Hede skriver inte om döden: hon skriver döden. Liksom i Patricia Lockwoods roman Ingen pratar om det här blir dödsfallet ett hack i romanens mer eller mindre tryggt sävliga lunk.

 

Hede visar hur vi omvandlar sorgen, gör den till ritual. Kanske för att uthärda den, att dess styrka annars är större än vår motståndskraft? När Hede plockar in Freud och Thanatos tror jag mig först hitta ett korrekturfel i romanen, där hans teori kallas ”dödsskriften”, men det ska förstås stå så, och inte ”dödsdriften”, som jag först trodde. Hedes bok gestaltar denna dödsskrift.