I den ankdamm som den svenska litteraturen utgör simmar de flesta fiskarna nära ytan, nära det som underlättar att ha ett finger i luften för att känna åt vilket håll konjunktionens vindar blåser. Kring bottenslammet rör sig däremot den oberoende Aase Berg, där det är så mörkt att begreppet svartsyn färdas från det bildliga till det bokstavliga. Just denna rörelse i språket, från metafor till konkret verklighet, är ett av Bergs signum som författare.
Med boken Aases död återvänder Berg till poesin. Hon har gett ut åtta diktböcker, och de har alla olika storlek. I bokhyllan liknar böckerna en ovanligt livfull EKG-bild. Men om det yttre skiljer sig, är innehållet ofta sig likt. Det kan förstås ses som en brist på dynamik, en stagnation, en ovilja att utvecklas – men också som ett tecken på en ovanligt konsekvent poetik.
Titeln kan få en att haja till, men syftar i första hand på mamman i Ibsens drama Peer Gynt, Åse, som dör efter en nattlig ritt som liknar Goethes ”Erlkönig”: ”Når du ser mine øjne briste, / må du lukke dem varligt til. / Og så får du sørge for kiste; / men, kære, lad den bli gild.” Det tillstånd Bergs dikt vilar i pendlar mellan depression och apati, och det är oklart vad som är att föredra. Visst kan det bli deppigt ibland, men aldrig uppgivet: rösten i dikterna är en mix av I-or och Lilla My. Då kan det inte utmynna i något annat än att fortsätta rasa, som i Dylan Thomas mäktiga dikt: ”Rage, rage against the dying of the light”. Bergs dikt slutar i ett emfatiskt ”men jag ska rasa”.
Den bok Aases död mest liknar är kanske Forsla fett (2002), första delen i mammatrilogin. Även här befinner vi oss långt under ytan, skit samma om det är en bildlig eller reell yta. Omslaget visar en säl som stirrar med helsvarta ögon (det kan vara den tommaste blick jag har skådat). Omisskännliga fraser skapar förbindelser mellan de tidigare böckerna, men Berg har mer eller mindre övergett allitterationerna och assonanserna, och skriver mer rättframt: ”Man kan projicera mycket i valar. / Men ändå: Det finns tillfällen / när det okända / gråter på sitt eget sätt”.
Ibland kan spontana infall harpunera det tillrättalagda skrivandet, och ge dikten en ton av dagbok: ”Jag hade aldrig i mitt liv / fått en fästing / Men i somras / fick jag en”. Men det som dominerar dikterna är det förtätade och avskalade, en kommunikation som dumpat all barlast. Visst finns det humor, men den skänker aldrig någon relief: ”Gränsen mellan mindfulness / och mindlessness / är lika tunn som / känselsprötet”. De dystra nyheterna kvarstår: vi är dömda till ett liv på den absoluta botten, där blicken inte når längre än till självhatet. Men den mörka energin alstrar också sin längtan efter samröre: ”Jag vågar skriva det rakt ut: gemenskap finns. Du lilla dystra överlevarhäst, att du står ut med mig, vi kan väl hjälpas åt att bära?” Även om ett av bokens motton är hämtad från Stina Nordenstams ”Ensam på havet”, Freddie Wadlings sista låt innan han dog, betonar Bergs dikter att det som är botten i dem är botten också i dig som läser.
Diktjaget förväntar sig ett liv i stillhet, men livet bryter in. Omsorgen om barnen blir påträngande, och i den yttre världen blir det krig i Ukraina. Bergs bildspråk skapar en Ikaros som sjunker i havsvattnet, kanske för att han kom för nära melankolins svarta sol. En annan bild i dikterna är svartkroppen, pedagogiskt försedd med en not från wikipedia: svartkroppen är objektet som absorberar all strålning och inte reflekterar någonting. Universum är en svartkropp, och det tål att tänkas på. I denna bottenvärld finns inte mycket att hoppas på, som den här korta dikten illustrerar:
Inget solljus når ner
Hannar uppträder som dvärgformer
för att parasitera på honorna
Jättebläckfisken gör sugmärken
på kaskeloter
Tröttheten är avlång
Ibland singlar det ner en Pripps blå
Alla ideologier dör
under 3000 meter
Den seghet som dikterna existerar i frammanar tröga monster och spöken, med den formlösa blobben som favorit. Spöket fanns redan i Loss (2007), och blobben är en återkommande trop i Bergs kritiska gärning, och den härjade även i romanen Haggan (2019). Vad dikterna gestaltar är en längtan efter att koppla sig fri från livet, från vardagen, från verkligheten. Det går förstås inte, men liksom Ada i Jane Campions film Pianot går det att göra drömmen så verklig att gränsen nästan helt upplöses i vatten: ”At night, I think of my piano in its ocean grave, and sometimes of myself, floating above it. Down there, everything is so still and silent that it lulls me to sleep. It is a weird lullaby, and so it is. It is mine.”
Som dröm är det vackert att få. Aase Bergs poetiska värld uppvaktar varelser med osäkra upphov och ännu osäkrare avsikter. Hon avväpnar samtidens klichéer och sorterar bort de futtiga drömmarna. Hennes poesi är en motståndshandling. Att leva i den här världen utan att komma på kant med den är omöjligt. Det här är ett välkommet återbesök av en poet som är svår att undvara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar