Selma, Hannah Lutz, Förlaget

 

Det fanns mycket som var löftesrikt i Hannah Lutz egensinniga och svårglömda debutroman Vildsvin från 2017. Författaren har sedan länge bott i Danmark, men är uppväxt i Ekenäs i Finland, och skriver alltså på svenska. Debuten utkom i Sverige på Bonniers och i Finland på Förlaget – det kan spekuleras i varför den andra boken endast utkommer i Finland. Lutz har bland andra Audre Lorde och Tove Jansson som förebilder.  

 

Om det var ett samspel mellan yttre och inre dramatik i debuten förlitar sig Lutz helt klart mer på den inre dramatiken i den roman som nu utkommer. Selma är den eponyma huvudpersonen i romanen Selma, om en 66-årig före detta bibliotekarie. Det kanske till att börja med ska sägas att det är ett ovanligt och djärvt grepp, detta att skildra någon som är så mycket äldre än författaren. Men i det här fallet är det en appropriering som fungerar.

 

Selma firar sin födelsedag. Ibland umgås hon med väninnan Vanja. Dottern Olga packar för att åka till Norge för att titta på stenar. I Selmas familj dör man i ung ålder, och nu har hon levt längre än sin mor och mormor. Men det hade ett pris, då den genmutation familjen bär på tvingade henne att operera bort brösten.

 

Var det enklare att bli pensionerad förr? Något säger mig det, att det fanns något självklart att vid 65-årsåldern kliva av från sitt jobbet med en kropp och en själ som gjort sitt, och att det också syntes och kändes. Att se på fotografier på gamla människor från 60- och 70-talet: de ser verkligen rejält gamla ut. Annat är det nu; jag träffade häromveckan en av dessa glada pensionärer, redan i åldern strax under 70-strecket, men såg förstås minst lika pigg ut som jag gör.

 

Selma drabbas också av denna insikt: vad ska en göra när en fortfarande är vital, men inte längre behövd? Hon kan förstås botanisera bland sitt minnesförråd, och tänka på män som äcklades och njöt av hennes kropp efter operationen. Där i minnet plockar hon fram män och kvinnor som hon har tillfredsställt, och tillfredsställts av. Finkänsligt får vi följa olika tankebanor och vad hon sysselsätter sig med, till exempel misstanken att hon börjat lukta.

 

Där finns också bästisen Vanja, som identifierar sig som hen men väljer kvinnornas omklädningsrum, då det känns tryggast: ”men någon kvinna var Vanja inte. Eller sällan, tillade hen med ett leende.” Allt medan dottern Olga lämnar vykort efter sig från vackra Umeå, Ö-vik, Sundsvall, Östersund, Åre, på vägen mot de hägrande stenarna i de norska fjällen.

 

Lutz skriver med ett egenartat temperament, som hon har förvaltat från den minnesvärda debuten. Det sker med hjälp av ett språkligt raffinemang av lågmält slag, med ypperlig känsla för repliker. Hon arbetar också med ett outforskat bildspråk, som skickligt gestaltar porträttet av Selma och hennes längtan: ”dragningen mot en oro som var större än min egen. Längtan efter att låta min oro flyta ut och bli en del av världens oro.” Lutz är bra på att skildra hela känsloregistret hos Selma. Att försona sig med den man är, det är ett lämpligt budskap från ett litterärt verk.

 

Hur artar sig då livet för en 66-åring? Det finns inskrivet i en av de stenar som Olga hittar en färgstark bild, som jag inbillar mig säger oss något också om den åldrade Selma. På samma sätt som det går att spåra liv i det döda materialet – stenen – går det att avtäcka lager efter lager av erfarenhet i det levande materialet – Selma: ”Först syns det mest grovkorniga & de starkaste kontrasterna, men om man tittar tillräckligt länge på de till synes enfärgade områdena framträder också deras mikrostrukturer, deras ådror, de finkorniga orthopyroxenkristallerna.”