Vi som länge saknat
svenska böcker i poetik får vårt lystmäte med sex häften utgivna av ideella
föreningen Autor, och eftersom det är chapböcker kunde man välja att kalla det
”ketchap-effekten”, eller bara säga att bägaren flödar över. Det är sex
nordiska författare som delar med sig av sina erfarenheter, allt ifrån
rutinerade rävar som Jila Mossaed til nybörjande gröngölingar som Burcu Sahin.
Två är svenska, en är finlandssvensk, två är danska, samt en som skriver på
samiska och norska.
Poetik är ju både
läran om diktkonsten och ett uttryck för poetens individuella praktik. Det är
ett skrivsätt med lösa ramar, och därför spretar de sex tunna häftena i olika
riktningar, och framkallar poesin, brevet, essän, dagboken, pamfletten. Som det
ska vara: genom de fria ramarna skapas förutsättningar för dialog mellan helt
olika praktiker, men också en möjlighet att frilägga mönster och gemensamma
erfarenheter.
Jila Mossaeds text ”Att
andas ord i skogen” liknar ett tal, uppställt i diktform. Hon har skrivit en
politisk text, om sitt privata språkbyte, och hur det var att föra med sig
erfarenheter från en kultur, den iranska, till en annan, den svenska. Hur de
gamla lärdomarna är svåra att göra sig av med. Hon behandlar språket som ett
levande väsen, och man säger ju med både rätt och orätt att man ”erövrar” ett
språk. För Mossaed blir skrivandet en praktik som säger något om vem hon är som
människa, och de beslut en författare tar är avgörande för hur hon uppfattas.
Det är en ojämn
text, som man får använda skohorn för att benämna poetik. Hon skriver fint om
exilens villkor: ”Att leva i exil innebär att du måste våga hitta ersättningar
/ för allt som du önskar att du hade kvar från / förr”. Tyvärr skriver hon med
plattityder om orättvisor: ”Jag vill agera och försvara sanningen. Behovet av
att / skriva är stort i mig hela tiden. De / ständigt omänskliga och grymma
händelserna i världen / utmanar mig dagligen.”
I Burcu Sahins text
”Älskade syskon” är det politiska uttrycket förstärkt. Hon väljer att skriva
fyra brev från mars och april 2018 till sina syskon, som jag först uppfattar
som fiktiva läsare av texten, fast hon rör sig med större ambitioner än så. Det
hon tilltalar är mångfalden, och hon gör det med en förtröstan man initialt kan
kalla rörande, men också stark, och även vacker: ”Jag skriver till er för att
se hur skammen växer som en nejlika i kroppen och slår ut innan sårbarheten
hunnit förvandlas till motstånd.”
Det är språk som
motståndshandling, och som något som har kraften att ge upprättelse. Sahin, som
debuterade i fjol med diktsamlingen Broderier,
skriver även här med sykonten som metafor för att ge röst åt de språklösa
tidigare generationerna. Ja, hon utnyttjar sin plattform för att berätta också
deras historia, i ett underförstått kollektivt författarskap. Då kan hon skriva
om att ständigt få sina exotiska namn felstavade (något Jonas Hassen Khemiri
skrev om nyligen på instagram, och gav exemplen ”Jonas Hassem Kamiri”, ”Jonas
Hassan Khamiri”, ”Jonas Hassen Khemir”, ”Jonas Hassen Khameri”, ”Jonas Hassen
Khemeri”), men också förnimmelsen att alltid uppfattas som defekt.
I Sahins ärliga
text finns en vädjan om en alternativ värld, där hon finge skriva mer om
litteratur och mindre om rasism, när hon ska formulera en poetik. Poängen är
att den världen ännu inte existerar, och så blir hennes politiska text
motiverad som just en poetik. Hon stöder sig med citat från flera föregångare,
bland andra Gloria Anzaldúa, Julia Kristeva, Inger Christensen, AnaLouise
Keating. Med dem som ledsagare visar hon hur poesin blir ett motspråk mot
populism och fascism.
Finlandssvenska
Henrika Ringboms poetik ”En halv meter ovanför marken” redovisar öppet inte
lika mycket vad diktskrivande består
av utan mer hur en poetisk praktik
ser ut. Hon utgår från Jesper Svenbros essä om antikens syn på konstverket som
något som ska överleva sin konstnär – det skapade är viktigare än skaparen.
Denna uppfattning har blivit helt föråldrad i vår tids litteratursyn, där ju
boken är underordnad sin författare. Man kunde också säga något om hur antikens
konstnärer vågade tro något så gott om framtiden, att dess invånare skulle bry
sig. Det är en övertygelse som blivit mindre vanlig, men Ringbom vågar anamma
den, och tänker sig själv att det hon skriver ska läsas av framtiden, ungefär
som Sapfo i ett av sina fragment vågade proklamera: ”Jag säger dig, man kommer
att minnas oss i framtiden”.
Det finlandssvenska
idiomet hos Ringbom märks redan i första meningens ordföljd: ”Sedan en tid
tillbaka skriver jag igen dikter.” Hon för en diskussion om livet versus
skrivandet, och att det är livet som vinner – hur viktigt skrivandet än ter
sig, görs det ogiltigt när till exempel en anhörig drabbas av sjukdom. Det är
en text som balanserar mellan att avmystifiera skrivandet och samtidigt behålla
dess osäkerhet, dess så att säga flummeri.
I danska
Anne-Louise Bosmans häfte ”Jeg kan godt genkende mit ansigt, når jeg ser det,
men jeg tror ikke på, at det er sådan, jeg ser ud” blir skrivandet i kontrast
till Ringboms avdramatiserande återigen något som är större än allt, inklusive
livet. Att kombinera skrivande med familjeliv går väl inte, antyder hon, men
försöker ändå, i någon slags beckettsk kombination av trots och
uppgivenhet.
Hon behandlar
svårigheten att ha en anständig ekonomi som yrkesförfattare. Ja, hur gör man
sig en hacka på sitt skrivande? Något svar får vi inte, och det är väl som sig
bör – det är lätt att föreställa sig att den som medvetet söker sig mot mer
lukrativa berättelser måste göra avkall på något som är mer värdefullt.
Bosmans går igenom
sina fyra böcker i en rappt skriven text, och berättar om de avvägningar hon
tvingats göra mellan att bekänna och att berätta. Underförstått behandlar hon
litteraturens etiska aspekter – hur mycket får man avslöja om sin omgivning
utan att utnyttja dem? Hon ser på skrivandet som en fristad, och gläder sig
parentetiskt åt att maken inte kan läsa danska …
Likaså danska Ida
Marie Hede ger sin chapbok en ännu längre och krångligare titel än sin landsman
(något som indikerar att dessa danska författare är mer insatta i
chapbokstraditonen än sina svenska kolleger): ”Jeg tænker tit over, om Ilvan
och Darcy blev født ud af mine øjenhulor, efer at jeg kortvarigt havde fjernet
øjeæblet, eller om de blev født ud af min røv?” Med en sådan titel kan man ju
vänta sig vad som helst, eller hur?
Hede skriver dagbok
om sina barn. Att skriva är att bli missförstådd, menar hon, och det är en
erfarenhet som delas av alla som har publicerat något. Andra kan göra vad de
vill med din text: det är lika tilltalande som det är skrämmande. Dina argument
kan vändas ut och in. För läsare vill
missförstå.
Det jag gillar mest
med Hedes personliga och privata text är när hon resonerar om Ada Lovelace,
vars insatser som assisten åt Charles Babbage på 1800-talet innebar att han ses
som pionjären inom modern dataforskning. Enligt Hede är hennes fotnoter mer
innehållsdigra och behjälpliga än hans långa lärda beräkningar. Det är en
viktig lärdom: det viktiga arbetet kan utföras i skymundan, subversivt, och så
har det ofta sett ut för marginaliserade grupper. Det är den stora
revolutionen, oavsett om man vill se till kön, identitet eller etnicitet.
Slutligen är
Sigbjørn Skådens poetik ”Landskap, minne, raseri” en sorglig text om just den
egna identiteten, och hur den formas av sin omgivning. Den knyter an till
Mossaeds text om språkbytet och exilen. Skåden har samiskt ursprung, och
berättar om hur det var när han som elvaåring helt plötsligt skulle få
undervisning på samiska för första gången. Som författare har han växlat mellan
språken. Varje sådant beslut är politiskt, då det berör vad och vem en människa
är i relation till sin plats, till sin natur.
Det är också en
fråga om platsens betydelse för hur det skrivna blir till. Inget skrivs i ett
vakuum, som det brukar heta. I stället för det egna rum som Sahin visade
förkastades av Gloria Anzaldúa ska man som kvinna skriva på toaletten, på
köket, på bussen, på jobbet … Det egna rummet var dock en metafor för Woolf –
med den trångboddhet som rådde på 1920-talet fick hon vara bra inbilsk för att
förutsätta sådana privilegier.
”For min del
handler skriveprosessen mye om den eksepsjonelle setninga”, skriver Skåden. Det
är ändå mindre frågan om perfektion och mer frågan om att vara ärlig uppsåtet,
själva intentionen. Men till största del är det en text om samisk identitet och
vad den har att lära oss andra, och då blir det en av de mest uppfordrande men
samtidigt optimistiska saker jag har läst på länge:
”Om man slår på
livestreamen fra et Sametingsplenum, og sammenligner det med Riksdagen eller
Stortinget, vil man fort legger merke til hvor massiv tilstedeværelsen av det
økologiske perspektivet til sammenligning er i den samiske framtidstenkninga,
og hvor bredt den er forankra. Verden av i morgen behøver nasjonale
meningskollektiver som det samiske, og derfor føles det også betydningsfullt å
være en del av og dermed bidra til å legitemere det samiske.”
Det är svårt att
formulera något sammanhängande eller sammanfattande om sex så olika texter, sex
så olika praktiker. Poetikbegreppet vidgas, och man kan ju tycka att det blir
allmänt hållna essäer, med personliga förhållningssätt till både levande och
skrivande. Och möjligen är det så att det inte är så stor skillnad: vi lever
som vi skriver, eller borde göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar