att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 jan. 2019

Author Chap I, Anne-Louise Bosmans, Ida Maria Hede, Jila Mossaed, Henrika Ringbom, Burcu Sahin, Sigbjørn Skåden, Autor


Vi som länge saknat svenska böcker i poetik får vårt lystmäte med sex häften utgivna av ideella föreningen Autor, och eftersom det är chapböcker kunde man välja att kalla det ”ketchap-effekten”, eller bara säga att bägaren flödar över. Det är sex nordiska författare som delar med sig av sina erfarenheter, allt ifrån rutinerade rävar som Jila Mossaed til nybörjande gröngölingar som Burcu Sahin. Två är svenska, en är finlandssvensk, två är danska, samt en som skriver på samiska och norska.

Poetik är ju både läran om diktkonsten och ett uttryck för poetens individuella praktik. Det är ett skrivsätt med lösa ramar, och därför spretar de sex tunna häftena i olika riktningar, och framkallar poesin, brevet, essän, dagboken, pamfletten. Som det ska vara: genom de fria ramarna skapas förutsättningar för dialog mellan helt olika praktiker, men också en möjlighet att frilägga mönster och gemensamma erfarenheter. 


Jila Mossaeds text ”Att andas ord i skogen” liknar ett tal, uppställt i diktform. Hon har skrivit en politisk text, om sitt privata språkbyte, och hur det var att föra med sig erfarenheter från en kultur, den iranska, till en annan, den svenska. Hur de gamla lärdomarna är svåra att göra sig av med. Hon behandlar språket som ett levande väsen, och man säger ju med både rätt och orätt att man ”erövrar” ett språk. För Mossaed blir skrivandet en praktik som säger något om vem hon är som människa, och de beslut en författare tar är avgörande för hur hon uppfattas.

Det är en ojämn text, som man får använda skohorn för att benämna poetik. Hon skriver fint om exilens villkor: ”Att leva i exil innebär att du måste våga hitta ersättningar / för allt som du önskar att du hade kvar från / förr”. Tyvärr skriver hon med plattityder om orättvisor: ”Jag vill agera och försvara sanningen. Behovet av att / skriva är stort i mig hela tiden. De / ständigt omänskliga och grymma händelserna i världen / utmanar mig dagligen.”

I Burcu Sahins text ”Älskade syskon” är det politiska uttrycket förstärkt. Hon väljer att skriva fyra brev från mars och april 2018 till sina syskon, som jag först uppfattar som fiktiva läsare av texten, fast hon rör sig med större ambitioner än så. Det hon tilltalar är mångfalden, och hon gör det med en förtröstan man initialt kan kalla rörande, men också stark, och även vacker: ”Jag skriver till er för att se hur skammen växer som en nejlika i kroppen och slår ut innan sårbarheten hunnit förvandlas till motstånd.”  

Det är språk som motståndshandling, och som något som har kraften att ge upprättelse. Sahin, som debuterade i fjol med diktsamlingen Broderier, skriver även här med sykonten som metafor för att ge röst åt de språklösa tidigare generationerna. Ja, hon utnyttjar sin plattform för att berätta också deras historia, i ett underförstått kollektivt författarskap. Då kan hon skriva om att ständigt få sina exotiska namn felstavade (något Jonas Hassen Khemiri skrev om nyligen på instagram, och gav exemplen ”Jonas Hassem Kamiri”, ”Jonas Hassan Khamiri”, ”Jonas Hassen Khemir”, ”Jonas Hassen Khameri”, ”Jonas Hassen Khemeri”), men också förnimmelsen att alltid uppfattas som defekt.

I Sahins ärliga text finns en vädjan om en alternativ värld, där hon finge skriva mer om litteratur och mindre om rasism, när hon ska formulera en poetik. Poängen är att den världen ännu inte existerar, och så blir hennes politiska text motiverad som just en poetik. Hon stöder sig med citat från flera föregångare, bland andra Gloria Anzaldúa, Julia Kristeva, Inger Christensen, AnaLouise Keating. Med dem som ledsagare visar hon hur poesin blir ett motspråk mot populism och fascism. 

Finlandssvenska Henrika Ringboms poetik ”En halv meter ovanför marken” redovisar öppet inte lika mycket vad diktskrivande består av utan mer hur en poetisk praktik ser ut. Hon utgår från Jesper Svenbros essä om antikens syn på konstverket som något som ska överleva sin konstnär – det skapade är viktigare än skaparen. Denna uppfattning har blivit helt föråldrad i vår tids litteratursyn, där ju boken är underordnad sin författare. Man kunde också säga något om hur antikens konstnärer vågade tro något så gott om framtiden, att dess invånare skulle bry sig. Det är en övertygelse som blivit mindre vanlig, men Ringbom vågar anamma den, och tänker sig själv att det hon skriver ska läsas av framtiden, ungefär som Sapfo i ett av sina fragment vågade proklamera: ”Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden”.   

Det finlandssvenska idiomet hos Ringbom märks redan i första meningens ordföljd: ”Sedan en tid tillbaka skriver jag igen dikter.” Hon för en diskussion om livet versus skrivandet, och att det är livet som vinner – hur viktigt skrivandet än ter sig, görs det ogiltigt när till exempel en anhörig drabbas av sjukdom. Det är en text som balanserar mellan att avmystifiera skrivandet och samtidigt behålla dess osäkerhet, dess så att säga flummeri.

I danska Anne-Louise Bosmans häfte ”Jeg kan godt genkende mit ansigt, når jeg ser det, men jeg tror ikke på, at det er sådan, jeg ser ud” blir skrivandet i kontrast till Ringboms avdramatiserande återigen något som är större än allt, inklusive livet. Att kombinera skrivande med familjeliv går väl inte, antyder hon, men försöker ändå, i någon slags beckettsk kombination av trots och uppgivenhet. 

Hon behandlar svårigheten att ha en anständig ekonomi som yrkesförfattare. Ja, hur gör man sig en hacka på sitt skrivande? Något svar får vi inte, och det är väl som sig bör – det är lätt att föreställa sig att den som medvetet söker sig mot mer lukrativa berättelser måste göra avkall på något som är mer värdefullt.

Bosmans går igenom sina fyra böcker i en rappt skriven text, och berättar om de avvägningar hon tvingats göra mellan att bekänna och att berätta. Underförstått behandlar hon litteraturens etiska aspekter – hur mycket får man avslöja om sin omgivning utan att utnyttja dem? Hon ser på skrivandet som en fristad, och gläder sig parentetiskt åt att maken inte kan läsa danska …

Likaså danska Ida Marie Hede ger sin chapbok en ännu längre och krångligare titel än sin landsman (något som indikerar att dessa danska författare är mer insatta i chapbokstraditonen än sina svenska kolleger): ”Jeg tænker tit over, om Ilvan och Darcy blev født ud af mine øjenhulor, efer at jeg kortvarigt havde fjernet øjeæblet, eller om de blev født ud af min røv?” Med en sådan titel kan man ju vänta sig vad som helst, eller hur?

Hede skriver dagbok om sina barn. Att skriva är att bli missförstådd, menar hon, och det är en erfarenhet som delas av alla som har publicerat något. Andra kan göra vad de vill med din text: det är lika tilltalande som det är skrämmande. Dina argument kan vändas ut och in. För läsare vill missförstå.

Det jag gillar mest med Hedes personliga och privata text är när hon resonerar om Ada Lovelace, vars insatser som assisten åt Charles Babbage på 1800-talet innebar att han ses som pionjären inom modern dataforskning. Enligt Hede är hennes fotnoter mer innehållsdigra och behjälpliga än hans långa lärda beräkningar. Det är en viktig lärdom: det viktiga arbetet kan utföras i skymundan, subversivt, och så har det ofta sett ut för marginaliserade grupper. Det är den stora revolutionen, oavsett om man vill se till kön, identitet eller etnicitet.   

Slutligen är Sigbjørn Skådens poetik ”Landskap, minne, raseri” en sorglig text om just den egna identiteten, och hur den formas av sin omgivning. Den knyter an till Mossaeds text om språkbytet och exilen. Skåden har samiskt ursprung, och berättar om hur det var när han som elvaåring helt plötsligt skulle få undervisning på samiska för första gången. Som författare har han växlat mellan språken. Varje sådant beslut är politiskt, då det berör vad och vem en människa är i relation till sin plats, till sin natur.

Det är också en fråga om platsens betydelse för hur det skrivna blir till. Inget skrivs i ett vakuum, som det brukar heta. I stället för det egna rum som Sahin visade förkastades av Gloria Anzaldúa ska man som kvinna skriva på toaletten, på köket, på bussen, på jobbet … Det egna rummet var dock en metafor för Woolf – med den trångboddhet som rådde på 1920-talet fick hon vara bra inbilsk för att förutsätta sådana privilegier.

”For min del handler skriveprosessen mye om den eksepsjonelle setninga”, skriver Skåden. Det är ändå mindre frågan om perfektion och mer frågan om att vara ärlig uppsåtet, själva intentionen. Men till största del är det en text om samisk identitet och vad den har att lära oss andra, och då blir det en av de mest uppfordrande men samtidigt optimistiska saker jag har läst på länge:

”Om man slår på livestreamen fra et Sametingsplenum, og sammenligner det med Riksdagen eller Stortinget, vil man fort legger merke til hvor massiv tilstedeværelsen av det økologiske perspektivet til sammenligning er i den samiske framtidstenkninga, og hvor bredt den er forankra. Verden av i morgen behøver nasjonale meningskollektiver som det samiske, og derfor føles det også betydningsfullt å være en del av og dermed bidra til å legitemere det samiske.”     

Det är svårt att formulera något sammanhängande eller sammanfattande om sex så olika texter, sex så olika praktiker. Poetikbegreppet vidgas, och man kan ju tycka att det blir allmänt hållna essäer, med personliga förhållningssätt till både levande och skrivande. Och möjligen är det så att det inte är så stor skillnad: vi lever som vi skriver, eller borde göra det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar