Kerstin Ekman fyller 90 år i dag. Hon kunde ha skrivit en självbiografi, men väljer att smyga in sina minnen i en essäbok om läsning i stället. Min bokvärld täcker en personligt kurerad litteraturhistoria från Homeros till Cora Sandel. De stopp hon gör är relativt förväntade för den som följt denna författare genom åren. Så här finns förstås en essä om Doris Lessing, en om Thomas Mann, en om Moa Martinson, och så vidare. Eyvind Johnson? Han får två essäer, så klart.
En överraskning är möjligen Ray Bradbury, som fortfarande räknas som sf-författare i Sverige, och här får en läsning som är för kort för att ge avtryck. Däremot ägnar hon tillbörligt utrymme åt exempelvis dubbelfiluren Carl Jonas Love Almqvist, vars Amorina får en exemplarisk läsning. Essäer om Albert Camus och Henrik Ibsen piggar upp, även om det inte alltid behöver innebära radikala nytolkningar av verk som Den första människan och Peer Gynt. Och inte minst Emily Brontës stormiga Svindlande höjder ges en mycket fin läsning.
Det finns gott om stunder där Ekman med kunnig blick bidrar med kunskap av inte helt väntat slag. Antikens läsare torde ha haft oändligt tålamod, menar hon, när de lyssnade på de långa sångerna i eposen Iliaden och Odysséen. På sätt och vis har läsning i vår tid inneburit en återgång till forna tiders lyssnande, när ljudboken har slagit an i så hög grad. Men vår tids lyssnare ägnar sig gärna åt annat under tiden – städning, shopping, matlagning – så hur var det nu med tålamodet?
En bärande tes i Ekmans texter är att en roman ska börja in medias res, alltså mitt i handlingen. Med skammens rodnad på kinderna erinrar hon sig några av de egna böckerna som började med prologer. Men är detta verkligen en bra regel? Liksom alla (typ!) regler skriker den efter undantag. Det är också underligt att hon betvivlar att systrarna Brontës pappa skulle ha tillåtit dem att läsa de berömda och beryktade gotiska romanerna, när det gotiska är ett så uppenbart inslag i deras böcker, och inte minst i de noveller de skrev när de var tonåringar.
Hemtamt rör sig Ekman i sin bokvärld, där det finns mycket att inhämta. Goda råd: gör dig inte av med böcker, för du kan behöva läsa om den när du som minst anar det. Den här boken är rik på sådana omläsningar, som hör till det bästa med läsningen, att det sällan räcker med att läsa en bok en gång. Hon växlar och gör det till en maskerad självbiografi, där tvärsäkerhet och tvivel vävs samman till en utsökt kombination.
Möjligen saknar jag de riktiga djupdykningarna, men formatet tillåter sällan sådana extravaganser. I stället kan vi följa en kunskapspositiv, nyfiken och pigg blick på de litterära verken. En del saker kan överraska, som att det var först nyligen hon läste Sofokles Kung Oidipus. Hur kan en vettig människa under så lång tid beröva sig själv nöjet att läsa detta sublima mästerverk? Och det var först efter Ebba Witt-Brattströms bok om Moa Martinson som Ekman bestämde sig för att publicera sin bok Knivkastarens kvinna (rekommenderas starkt!), som hon länge haft liggande och tyckte var för privat.
När Ekman besökte författarutbildningen på Biskops Arnö undrade hon mest vad de gjorde där, för de tycktes henne redan kompetenta nog att skriva böcker. Hennes egna råd är genialiskt i sin enkelhet: skriv tillräckligt bra böcker. En av essäerna handlar om hennes korta sejour i Svenska Akademien, med några syrliga kommentar riktade mot somliga av ledamöterna, men också ett och annat som är åt det mer positiva hållet. Säga vad man vill, men nog finns det roliga passager också här: ”Jag tror att en del har mördat för att få komma med på Nobelfesten. De har i alla fall den minen.”
Det här blir en vacker bok med utsökt valda bilder som illustrerar mycket av det som tas upp i texterna. En fin egenhet är de fyra prickar som ramar in vardera bild: dessa uppfattar jag som de hål som uppstår när man satt upp något på väggen. Det är en fin inramning till denna djupt personliga bok. Ekman har en position i svensk litteratur där hon kan göra vad hon vill. Och innebär det en coffee table-bok om läsning och det varaktiga förhållandet till älskade böcker, vem är då jag att protestera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar