För litteraturens räkning innehöll 1900-talet två fördömda äktenskap mellan jämbördiga begåvningar. Det ena var Sylvia Plath-Ted Hughes. Det andra F. Scott Fitzgerald-Zelda Sayre. I båda fallen har olika läger uppstått, vem var mest skyldig, vem var mest oskyldig, och så vidare. Scott Fitzgerald sa en gång att hälften av hans vänner ansåg att Zelda fick honom att dricka medan den andra hälften ansåg att hans drickande gjorde henne galen. Det betyder ingenting.
Den allmänna uppfattningen är att Scott Fitzgerald skrev ett mästerverk – Den store Gatsby – medan Zelda Fitzgeralds enda roman sällan hamnar på sådana listor över 1900-talets bästa romaner på engelska. Save me the Waltz skrev hon enligt legenden på två remarkabla veckor, intagen på mentalsjukhus. Den utkom 1932, och kom på svenska först 1999. Nu finns den nyöversatt av Linda Skugge på förlaget Sjösala, som tillgängliggör en stor del av klassikerna. Båda svenska versionerna heter Charleston, en titel som likt alla kompromisser förstås är en försämring gentemot originalet.
Alabama Beggs växer upp på den amerikanska södern som sladdbarnet av tre döttrar. Den ende sonen är död. Hon är bortskämd, men ska också hantera det som är söderns egna tolkning av dekorum, att förhålla sig till allt på ett ”passande” sätt. Det skär sig mot hennes natur, hon som ”vill att livet ska vara lätt och endast bestå av sköna minnen.” Hon är i trettonårsåldern i början, växer snabbt upp och gifter sig ungt med konstnären David Knight. De får ett barn, Bonnie, och åker till Paris och Rivieran. Svartsjuka uppstår när Alabama träffar en fransk pilot.
Om Nationalteatern en gång skaldade att livet är en fest, stämmer det inte till full på Zelda Fitzgeralds roman. Mer är det frågan om att livet är en scen. Jane Austens romaner behandlar nästan uteslutande äktenskapsfrågan, som mer täcker pekuniära än romantiska aspekter, och detsamma gäller den här romanens första hundra sidor. Där och då är det som att läsa en mer burdus och rättfram Austen, och Zelda Fitzgeralds humor ska inte underskattas. Men det är en bitter form av humor, och glädjeyttringarna är krampaktiga.
Det går säkert att utröna i hur många procent det här är en självbiografisk roman. Äktenskapet mellan Alabama och David följer den negativa kurva som Zelda och Scott anträdde, förstärkt av alkohol och irrationellt destruktivt leverne. Starkare lyser porträttet av Alabama som en kvinna fångad i konventioner, som när hon redan som barn tvingars konstatera sig begränsad: ”Tvånget att framstå som någon annan än den hon var förblev detsamma.”
Därmed blir det en roman om frihetssträvan. Alabamas vädjan är förtvivlad, men också lönlös. Hos Scott Fitzgerald är kvinnorna nidbilder av Zelda, där han utesluter all den charm och tankeskärpa hon onekligen ägde. Hos honom är allt yta; hos Zelda Fitzgerald är slutsatserna kloka. Hon skriver färgstarkt, livfullt, energiskt. Det här är verkligen en lysande roman, och jag får för mig att läsa ett mästerverk, minst i paritet med Den store Gatsby. Dock får Alabama för sig att hon ska dansa balett, och vad som följer är oändliga sessioner med en klichéfylld ”madame” som plågar sina elever, och danstermerna flyger och far, autentiska och påhittade.
Fast ändå: avsnitten då Alabama övar balett blir nödvändiga för att göra porträttet av henne heltäckande. Och det är en lång och mödosam process, när hon som överårig ska försöka dansa avancerade partier. De är avgörande för hennes utveckling, för hennes frustration att inte kunna uttrycka sig, och blir en bild för den konstnärliga strävan som annars skulle ha kanaliserats i ett skrivande.
När romanens karaktärer ibland beskriver natten använder de ord som ”good” eller ”lahvely” (lovely), medan Skugge i översättningen anlitar ”ljuv” och ”ljuvlig”, som ger onödiga konnotationer till F. Scott Fitzgeralds roman Natten är ljuv. Eftersom denna koppling inte gjordes av Zelda är det onödigt att peka uppmärksamheten åt det hållet (det är också en sämre roman, som han arbetade på i åtta år). Otyget att kursivera inre monologer kanske är svensk sedvänja, för så gjorde även Anders Bellis i den gamla översättningen.
Dock har jag svårare att fördra när originalets eleganta satslösningar görs till korthuggen Hemingway-prosa. Jämför: ”In a Marne taxicab they clipped all the corners of Paris precipitous enough to claim their attention and descended at the door of the Hôtel George-V.” Skugge: ”De satt i en taxi som de hoppat på i Marne. Taxin körde så pass snävt i kurvorna att folk stirrade. De klev ur taxin framför Hôtel George-V.”
Men ofta är översättningen vacker, följsam, och trogen originalet. Så här vackert kan det också bli:
Vincent Youmans skrev musiken till dessa efterkrigsskymningar. De var ljuvliga [wonderful]. De svävade över staden som indigoblå laveringar, uppstigna ur asfaltsdimman, sotiga skuggor under taklisterna, och små pustar från fönster när de drogs igen. De svävade över gatorna som vit träskdimma.
Det är en lösning som lyckas bättre än Bellis (1999):
Vincent Youmans skrev musiken till dessa skymningar strax efter kriget. De var underbara. De svävade över staden likt indigoblå laveringar, uppståndna ur asfaltsdamm, sotiga skuggor under taklisterna, och små pustar av luft från fönster som stängdes. De låg över gatorna som vit träskdimma.
Så, med en del skavanker, är det här en otroligt viktig roman. Mycket gott kan sägas om Scott Fitzgerald, men behöver jag göra plats för något i min bokhylla väljer jag nog hellre bort hans böcker än Zeldas. Med andra ord ägnar sig Sjösala åt något som är värt betydligt mer uppmärksamhet än de fått hittills. Enda smolket är att de ger ut böckerna i pocket, och med de ohulda priserna – 95 spänn! – kunde en kanske begära något bättre tryck- och papperskvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar