När krönikören Andrev Walden ger ut sin första skönlitterära debut är det en ojämn och okonventionell roman om hans pojkår med sju olika plastpappor. Det är underhållande, men det lättsamma anslaget hade mått bra av lite mer svärta.
John Ajvide Lindqvist har i flera böcker tankat 80-talet på så mycket nostalgi att man undrar om det finns något kvar för andra författare. Andrev Walden, pålitlig leverantör av krönikor med intressanta vinklar, kastar sig frimodigt över detta årtionde med sin första roman, Jävla karlar.
Huvudpersonen heter Andrev och är identisk med författaren. Romanens premiss är att han under sju år har sju olika pappor. Han är i sjuårsåldern när det börjar, och vi tas genom en barndom i Norrköping med omnejd fram till brytpunkten när han är femton och äntligen ges chansen att träffa sin biologiska pappa.
Men först ges vi tillfälle att lära känna de andra ersättarna, de olika männen som under korta perioder blir hans plastpappa: växtmagikern, konstnären, tjuven, prästen, mördaren, samt kanotisten. Lär vi verkligen känna dem? Nja, här ligger fokus snarare på pojken Andrev och hans uppväxt, som förstås präglas av osäkerhet och otrygghet när han lär sig att ”familjers gränser är lösa och att pappor kan sippra in och ut på kort tid.”
Walden skriver lite som han skriver sina krönikor. Det ger ett intryck av en disträ berättare, men han är faktiskt helt på det klara med vad han gör. Kanske nästan för självmedveten för sitt eget bästa – för jag önskar att han hade varit mindre frikostig med de förnumstiga kommentarerna från det vuxna författarjaget. Det skapar bara distans till det berättade.
Romanen består av ett myller av anekdoter, förmedlade av ett minne som är lika skarpt som hos en viss norsk autofiktionsgeneral (Knausgård). Dennes ”Min kamp”-serie verkar ha gett Walden inspiration, och om något kantas pojken Andrevs färd mot vuxenlivet av just den typ av skamkänslor som Knausgård en gång gjorde chict.
Inte heller lär vi känna hans mamma, eller de olika kompisgängen. Walden låter pojken Andrev ha en utsökt blick för tillvarons kantigheter, men själv förblir han intetsägande på gränsen till det tråkiga. Jag vägrar tro att en renodlat fiktiv roman hade kommit undan med en så platt huvudperson.
Det här är trots det en roman som ofta är underhållande, och det finns mycket att dra på munnen åt. När Walden byter spår hela tiden blir det svårt att hålla andan, och han vägrar vila i en stämning eller känsla, utan hastar vidare till nästa upptåg. Episoderna avlöser varandra utan att förankras i något som utvecklar personerna eller ger stadga åt det planlösa intrigbygget. Inte heller dras några lärdomar av misstagen.
Ändå är det förstås en flyhänt roman av okonventionellt snitt. Walden är en skicklig stilist, som inväntar de komiska poängerna och levererar dem med utsökt timing. Det är dock synd att han inte tagit bättre till vara på den potential till sårbarhet och sorg som berättelsen implicit bär på. Här finns stoffet till en roman som skulle kunna dröja kvar längre i ens medvetande efter avslutad läsning.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/8 2023)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.