Minns du the original dream team? Va, varför pratar du om basket? Jag menar Antis laguppställning till förra årets antologi Ljusa nätter. Lastkaj. Fjorton briljanta poeter från Sverige och även ett par danska som förgyllde uppsättningen. Vilket lag! Individualister och … hm, individualister, i lycklig förening. I år har de bytt färg på tröjan, jag menar bokomslaget. Gult vill till rött: i år heter boken Ljusa nätter II. Svavel, och det är kanske den bästa sequeln sedan Aliens. Återkomsten från 1986.
I år trängs femton poeter om saligheten, och det är som om alla ens drömmar uppfylls. Jag har nog inte varit så taggad inför en laguppställning sedan jag som tioåring memorerade Sovjetunionens VM-lag i ishockey, inklusive stavning av namn som Tsygankov, Zluktov, Jakusjev och Misjajlov. Som manager för Ljusa nätter – jag menar redaktör – fungerar Kettil Asang. Bokens formgivning infriar också ens förväntningar om en fin DIY-estetik.
I tur och oordning kan vi här kort redogöra för innehållet. Den allestädes närvarande Johan Jönson är på sitt mest misantropiska humör, och jag fattar att somliga tycker att det är roligt. Men det är en stegrad förtvivlan i hans dikter, allt mindre av försonande drag:
ta skydd,
skydd, skydd
längst inne i fegheten;
där ingenting annat
än ouppläsbar dikt
är möjlig
Ida Mirow skriver en pissets lovsång som är rivig och stark. En som delvis delar Jönsons estetik är Leif Holmstrand: hans dikt här är ironi (hoppas jag), där han skapar ett frirum över allt som inte får sägas, i en våldsamt vågad queerifiering av världen och alla värden.
För att tala fotbollsspråk är antologins spelfördelare Isabella Nilsson, som säkert tröttnat på att ständigt kallas nonsenspoet. Men mirakulöst nog blir det vettigare ju mer nonsensartat hon skriver. Måttfullt? Nä, snarare måttlöst, uppskruvat och tiltat. Hon återger en vecka som lyser som en blixt – innan allt blir mörkt igen. Det är storartat i det lilla:
ljusa nätters
vridna vrål
vilsen rädsla utan mål
girigt i min huvudskål
gröper oron svarta hål.
Danska Asta Olivia Nordenhof skriver en slags prosa (för oss mer känd som poet, men nu aktuell med en heptalogi om branden på passagerarfartyget Scandinavian Star 1990) om en mamma, om en päls, om en man med en kniv, om en inställd abort – och i förlängningen också om moderskap, om sorg. Petra Mölstad skriver också om barn, om att växa och att förändras, och om djuret inom oss.
Om du inte hört talas om Melanie Kitti beror det på att hon gav ut sin debut på danska (hon är född i Umeå). Här skriver hon (på svenska) en otäck berättelse om ett växthus där alla blommor är svarta och innehåller tänder. En mardrömslik saga (drömmar om tänder lär vara de näst vanligaste, efter drömmar där man själv är naken). Pär Thörn fortsätter sitt projekt med bildkonst, där orden – eller, som här, ordet – utgör illustrationen. Bäst verkan uppstår när bokstäverna krockar med varandra.
Två som samarbetar är ynglingarna Ali Alonzo, känd vinnare av Lilla Augustpriset, och Albin Duvkär, känd från substack. I tolv färgstarka fragment skriver de om ett porlande nyår. Jag gillar mest den sista, och det kan vara ett bra tecken – eller ett dåligt. En som med bara ett par böcker etablerat sig som en lysande stjärna, Iman Mohammed, bidrar med några korta rader, tillkomna på liv och död. Hennes fragment är mer fragment än Alonzo-Duvkärs diton, men också i kortaste laget.
Tidigare i år debuterade Houssin Vennberg Sninate med en poesipamflett. Här leker han med formen på två olika sätt, i skilda lägesbeskrivningar. han har en egen metod, eller mer egna metoder, där båda texterna beter sig på sätt som tvingar fram nya läsarter. Flest sidor har getts till Jonathan Brott (redaktör på tidskriften L’amour – La mort), och han skriver en postromantisk existentiell dikt av snitt som både kan kallas klassiskt och nyskapande. Ur en kommande bok får vi en snål sida av Anna Hallberg. Boken kommer senare i augusti, och jag ämnar läsa den, så jag får återkomma – förhoppningsvis med rader om hastigt infinnande tystnad i olika färgskalor.
Slutligen Hanna Rajs, som ägnar sig åt rim. Eventuellt influerad av nämnda nonsenspoeten Nilsson (snygg allitteration), men Rajs rabulistiska ramsor (snyggt, va?) är helt egenartade, och jag inbillar mig att en uppläsning adderar till upplevelsen:
Mamma i buren rena rama muren
Hanna är trasig, vilken gåva till kulturen
Ja, Hanna Rajs blir väl lagets målvakt. Det är en viktig post. Och ”gåva till kulturen”, det är en fin sammanfattning av den här boken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar