Den iranske författaren Sadegh Hedayat (1903-1951) är mest känd för sin ojämförligt misantropiska roman Būf-i-kūr från 1937. Ursprungligen publicerad i Indien på grund av att hemlandet uppfattade innehållet som kontroversiell, och ständigt i nya upplagor. Den svenska översättningen – Den blinda ugglan – utfördes av Bo Utas redan 1965 (en nyutgåva kom 2008), och den ingick i Penguins klassikerserie – The Blind Owl – så sent som i fjol. Och i år utkommer på danska Den blinde ugle, i Shadi Angelina Bazeghis översättning från nypersiskan.
I korthet handlar det om drogmissbruk och kärleksbesvär. Jagberättaren har varit gift med en kvinna som han kallar ”kælling” (hora), och tillbringar sin tid med att tråna efter en annan kvinna, som han inbillar sig ska frälsa honom från alla våndor. Dessa våndor dämpas med diverse droger, men effekten blir – föga förvånande – att hans resonemang blir allt mer osammanhängande och snävar in sig i allt trängre cirklar när han söker sammanhang, närhet, tillhörighet.
Hedayat hade utbildat sig till arkitekt i Frankrike och Belgien, men levde ett kort liv med dramatiskt slut i ett självmord i Paris, där han är begravd på kyrkogården Père-Lachaise, jämte Oscar Wilde, Marcel Proust och Jim Morrison. Han var en slags civilingenjör, och förespråkade en vegetarisk livsstil, något han skrev flera böcker om.
Hans roman kan sägas kombinera öster och väster, med lika stor dosering mystik som psykoanalys. Surrealisten André Breton älskade givetvis denna roman, och det är svårt att inte notera exakt vad han fastnade för, i form av galna liknelser och överhettat stiltemperament. Läsare av Kafka, Gogol och Poe vet exakt vad man får: hallucinatorisk, klaustrofobisk prosa, med en manisk jagberättare som sällan är att lita på. Men också hos Knut Hamsun finns denna människotyp representerad, främst i den nyckfullt irrationelle Johan Nilsen Nagel i Mysterier (en fantastisk roman!).
Huvudintrycket blir en tilltagande förvirring. Och drogerna? De gör bara saken värre, kan jag meddela. Det finns ett se men inte röra inbyggt i hans besatthet av den vackra kvinnan:
Jag ville ikke røre ved hende; de usynlige stråler, der forbandt vores kroppe, og som fik os til at smelte sammen, var nok for mig. Det her rædselsvækkende fænomen, der forekom mig bekendt ved første blik; har elskende ikke alltid en følelse af at have mødtes før og været tæt knyttet til hinanden?
I den svenska översättningen lyder stycket så här:
Jag begärde aldrig att få röra vid henne. Det var tillräckligt att bara de osynliga strålar som utgick från våra kroppar fick mötas och blandas. Vad beträffar den underliga omständigheten att hon från första anblicken föreföll mig bekant, så är det kanske så att två älskande alltid har en känsla av att de sett varandra förut, att ett mystiskt och ursprungligt samband existerar mellan dem.
I förordet till den senaste svenska utgåvan kallar Anna Hallberg berättaren för ”möjligen” impotent. Det kanske förklarar att han är så bitter, enkelspårig och onyanserad. Att han förvandlar den vackra kvinnan till en ängel hindrar inte heller berättelsen från att vara sexistisk. Och det är väl också poängen med änglar, att de ska betraktas men inte vidröras. Hedayat översatte Sartre, och berättarens besatthet av döden kan ses som en förstudie till existentialismen (Sartres roman Äcklet utkom faktiskt året efter Hedayats roman). Han uppvaktar döden, och äcklas av pöbeln.
Den danska versionen är febrigare än den svenska (som jag har vaga minnen av). Bazeghis översättning är ett arbete som pågått i många år, och avslutades i kölvattnet av den feministiska iranska revolutionen som inleddes förra hösten. Hon har också översatt Audre Lorde och Forough Farrokhzad, och Hedayats bok är ett gott tillskott till vår skandinaviska litteratur, oavsett om vi läser den på danska eller svenska.
Hennes slutsats blir den oväntade att också Hedayats misogyna roman inte alls är så främmande eller exotisk som en kunde tro, ”men et feministisk værk uden lige, der afslører patriarkatets forskellige hypermaskuline masker og ansigter.” Det är en stark läsning, men rimlig, utifrån att Hedayats (anti-)hjälte blir en så tydlig exponent av ett oförbätterligt system. Hans roman handlar mycket om makt och våld, och hur det är en manlig besatthet.
Det är kanske en överloppsgärning att rada upp namnen Kafka, Gogol och Poe. Kanske det är bättre att se berättaren som en underlig mix av Goethes unge Werther – ack, denna Weltschmerz! – och jaget i Rimbauds En tid i helvetet. Det finns också hos Hedayat något av den jävlar anamma som Rimbaud berusade sig på, och närheten till desperat förtvivlan i hans kärlekstörst:
Hendes flygtige og sarte sjæl, som ikke længere var knyttet till den jordiske verden, forlod så stille den krop, der havde pint og plaget hende, sivede ud gennem den krøllede, sorte kjole og forsvandt ind i skyggernes rådvilde verden. Måske tog hun min skygge med sig.
Mm, det blir i Utas version: ”Det tycktes mig som om den också tagit min skugga med sig.” Det är en svår balansgång mellan det löjliga och det sublima. Men den som vågar anträda den färden kan utvinna den typen av ohyggliga sanningar som stod till buds för Rimbaud. Då uppnår också Hedayat den typen av paradoxala skärpa som bara våghalsar erhåller. Till exempel ett angrepp på religionen som en undanflykt för makthavare som ska tillåta dem att härja fritt utan repressalier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar