En av litteraturens bästa inledningsmeningar står Jeanette Winterson för: ”This morning I noticed there was one room missing.” Tyvärr lever resten av novellen inte riktigt upp till det löftet. Nu har jag läst Solvej Balles roman Om uträkning av omfång. Den vann Nordiska Rådets litteraturpris förra året, och jag tänkte först läsa den på danska, men inväntade denna översättning, till stor del för att den skickliga Ninni Holmqvist har stått för arbetet att ge oss den på svenska.
Det är den första delen i en utlovad septologi, alltså sju böcker. Den skandinaviska litteraturen domineras just nu av ambitiösa serier, skrivna av exempelvis Jon Fosse, Karl Ove Knausgård och Ursula Andkjær Olsen. Handlingen låter sig enkelt summeras: Tara Selter bor tillsammans med sin man Thomas. De handlar med antikvariska böcker för samlare. Hon har fastnat i tiden, och vaknar varje morgon till samma dag: den artonde november. Det låter bekant om du har sett Bill Murrays uppleva något liknande i filmen Groundhog Day.
När vi kastas in i handlingen har 121 dagar gått. Hon håller räkningen i en skrivbok, där hon noterar sina iakttagelser. Men har 121 dagar verkligen gått? I själva verket lever hon i ett limbo-tillstånd, och titeln utpekar något av hur upplevelsen är något som inte går att förstå men som kan tolkas ändå. Hon brände handen den första dagen, och såret läker men tiden går ändå inte vidare. Den har ”gått sönder”. En hastig fråga infinner sig: är hon galen? Är hennes tillvaro en mardröm eller en befrielse? Och handen på hjärtat: rannsakar vi oss riktigt noggrant kommer vi inte heller undan misstanken att varje dag i grund och botten ändå är densamma som gårdagens.
Balles stil är prydlig, men det stillsamma och nästan avmätta tonläget balanserar på en avgrunds rand. Det är ett skrivande som utforskar ett stort kanske, och det är förstås det vi ska ha litteraturen till: den ska pröva också det som ter sig knäppt. Då blir det en roman som undersöker det möjligas domäner, och anför filosofiska idéer kopplade till verklighetsuppfattning och identitetsförlust.
Den bra litteraturen måste kunna hantera både tvekan och tvärsäkerhet med lika stor srespekt. Det vi lär oss av Balle handlar om hur tunn gränsen är mellan det normala och det bisarra, att vi måste rusta oss för
en vetskap om att allt kan förändras på ett ögonblick, att det som inte kan hända, som vi absolut inte förväntar oss, ändå är en möjlighet. Att tiden stannar. Att tyngdkraften upphävs. Att världens logik och naturens lagar bryter samman. Att vi måste inse att våra förväntningar på världens konstans vilar på ett osäkert fundament. Det finns inga garantier, och bakom allt det som vi till vardags uppfattar som säkert ligger osannolika undantag, plötsliga bristningar och otänkbara lagbrott.
Även i situationer där vi inte känner igen oss skapar vi ett behov av förklaringar, och Tara anstränger sig verkligen för att förstå sitt unika läge. Vi som läser dras in i hennes alltmer förtrollande resonemang, som hela tiden söker sig mot logiska analyser och skarpa slutsatser. Det människan är bäst på är kanske anpassning, vår enda överlevnadsinstinkt som inte klickar i utsatta omständigheter. Tara testar olika förklaringsmodeller, men det går så där när hon försöker förlita sig på naturvetenskapliga modeller. Hon tar oss tillbaka till den blockerade tidens inledningsfaser. Det som sker under en dag suddas ut när nästa anträder.
Enligt Milan Kundera vet en bra roman mer än sin författare. En riktigt bra roman vet även mer än sin läsare, vill jag tillägga. Vissa romaner har en förmåga att aldrig hejda sina inledande löften. Solvej Balles Om uträkning av omfång är hajpad, och här väntar jag förgäves på att den ska tappa i intensitet och kvalitet. Efter drygt hundra sidor blir den faktiskt bara bättre och bättre, och jag läser med stigande förundran och beundran.
Det brukar sägas att filmen endast har två genier: Luis Buñuel och David Lynch (oroa dig inte, litteraturen har också bara två genier: Sapfo och Clarice Lispector). Det är ett gott betyg åt Balles roman att den inte i första hand framkallar jämförelser med motsvarande böcker utan snarare filmer, så som de görs av Lynch och Buñuel. För allt del finns det något av de neurotiska kvinnor som huserar i Marlen Haushofers klaustrofobiska romaner också i den här romanens Tara, som liksom dem är fången i sitt hus, i sin dag, i sin existens.
Men det förblir svårt att genrebestämma denna suveräna roman, som rör sig mellan skräck och äventyr och psykologi och filosofi. Den inbjuder till allegoriska tolkningar, men jag blir osäker om det är Balles egentliga syfte. Det är en relativt kort roman, men hon utnyttjar utrymmet maximalt, och trots en hel del upprepningar blir det aldrig någon stagnation eller ens utplaning. Den bara väller fram, denna ordinära kvinna med ett så extraordinärt predikament. Fortsättning följer redan i höst, men att förlaget valt att sätta recensionsdatum för del två till 23/11 och inte 18/11 är en lapsus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar