Det tillstånd som kännetecknar poeten Anna Hallberg har med motstånd att göra: opposition och revolt. Så ska väl också poeter vara, sådana som inte jamsar med eller är inställsamma. Hennes nya bok heter Yra, vakna! En solskenskoreografi, och bygger vidare på de tidigare sju böckerna som utkommit med cirka tre års intervaller. Vad den första hette? Friktion. Och denna friktion, detta tuggmotstånd – all poesi är al dente – kvarstår.
Solen verkar passande nog ha blekt omslaget och inlagan, och det finns en gul sida som kan vikas in för att omsluta – skydda? – innehållet, med en kolofon som också den är dold, men uppdagar för den som efter viss möda letat att snillet Nina Ulmaja har formgivit den sobert vackra boken med sitt retroartade omslag, med en tydlig 70-talsvibe över typsnittet. Boken är också hög som ett hus, och det behövs, när Hallberg så uppenbart vill göra mesta möjligt av boksidans potential. Men nog av okulärbesiktningen av det yttre, vad ska sägas om det inre hos denna bok?
Jo, Hallbergs poesi fortsätter att vara ett skapelseberättande i presens. Om den förra boken, Under tiden, skrev jag så här i Dagens Nyheter: ”Anna Hallbergs poesi är både lättillgänglig och svår. Eller så här: den har en hög tröskel, men man svingas upp där med lätthet.” Denna känsla kvarstår också. Det är inte helt lätt att läsa dessa dikter, men förresten jag tar tillbaka det, för det är faktiskt inte svårt alls. Hallberg rör sig elegant mellan det allvarliga och det lekfulla, men hon skiljer inte på dessa påstådda antiteser.
Titeln kan utläsas som något implicit romantiskt, inte minst i utropstecknet som väcker associationer till främst Stagnelius. Men det torde faktiskt vara i Lidners pjäs Eric XIV det ordagranna citatet härrör ifrån: ”Af nöden folket lär at ur sin yra vakna”, som det står (denna sökning sponsrades av Litteraturbanken). Någon fullblodsromantiker vill jag nog inte kalla Hallberg, utan mer som någon med ena benet stadigt i det traditionella och det andra fast förankrat i det moderna. Så tillåts hon lattja med några av Karin Boyes mest bekanta rader, från dikten ”I rörelse”: ”ge upp ge upp / och dagen gryr / ändligt ja”.
Med hjälp av några välsvarvade allitterationer skapar Hallberg sin klangvärld, där begrepp som ”stam och sten […] världen virvlar […] skallens skal” kopplas ihop med vokaler som gör dikten ljuvligt ljudbar. Till det kanske svårtillgängliga hör att hon så gärna arbetar med kollage, låter olika stilarter avlösa varandra, som centraldikten och scenanvisningen, för att bara nämna två. Men i korthet skrivs en berättelse fram om Maria, som ingår i en dialog med sex figuriner. Om det låter krångligt beror det bara på ovana: att läsa den här boken gör att din blick får löpa över boksidan ibland,
med en vackert finurlig överklivning från ett uppslag till nästa, där ”farligheten i” fullbordas med ”steget”, där detta steg ju tagit ett bokstavligt kliv. Och till det gula hör inte bara den sol som finns i undertiteln, utan också lejonet, äggulan, pisset, och en del annat som ger dikten ett gult skimmer:
Varmt brandgult över fältet. Som pastellkrita. Gul och orange över varandra. Hela pappret. Vitt och gult. Rött och gult. Lager på lager så att färgen står ut. Stor och varm och bred är den, en gul djupnad som strålar ut och värmer. Den ska jag följa. Går jag bara mot den gula / färgen blir det bra. Jag är den som följer solen. Letar efter den. Lyssnar in den. Som ett nystan rullar jag in den mot kroppen.
Men ett kursiverat stycke som det ovan är otillräckligt för att du ska få en adekvat uppfattning om hur det är att läsa Anna Hallberg. Hon växlar mellan dröm och hopp, mellan manual och dialog, mellan utopi och besvär, och når sällan fullständiga lösningar på de dilemman som uppstår. På så sätt går hon realismens ärende: att nedteckna livet så som det verkligen ser ut. Så ska väl också de olika skrivarterna förstås, att våra liv ter sig just så här splittrade mellan olika intryck, söndrig och fragmentiserad. Då ges tillträde till hela färgskalan av känslor:
Om jag vore kopplad till solen som en hund, det kan man ju tänka, då är det generöst att kopplet är slakt. Att jag får springa som jag vill, litegrann, omsorgen i det. det är en bra tanke som smakar hemlagad mat och rengjorda hyllor. Ändå känns det som en fattig livsuppgift, att vanka omkring bara, med ett snöre i handen.
Hallberg rör sig också mot både det konkreta och det eteriska, och det om något är en lära som romantiken gjorde till sin. Därmed uppnår hon en spännvidd och dynamik som måste kallas mångsidig. Det är imponerande hur hon hela tiden hittar nya skepnader åt sina dikter, där djup görs till yta – och vice versa. Hon fortsätter med sitt pågående arbete, att inreda sitt egna rum i det poetiska bygge som kallas vår poesihistoria, med en klar håg mot det samtida.
Boken börjar med ett lugn som inte direkt infinner sig utan mer kraschar in i ens liv. Sedan vidtar det vakna yrandet och livfullheten. Och många bollar hålls i luften när Hallberg söker både splittring och enhetlighet. I dikterna infiltreras vardagens trygghet av något som inte genast väcker oro, men upplevelser som överrumplar, övermannar och överhopar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar