Endast extrema poesinördar känner nog till namnet Kerstin Söderholm sedan tidigare. I det stora verket Nordisk kvinnolitteraturhistoria är artikeln om henne, skriven av Tuva Korsström, frustrerande kort, och drar paralleller till Karin Boye och Virginia Woolf (alla tre skulle begå självmord medan andra världskriget pågick). Som kompensation är hon representerad med fem dikter i den stora antologin Svensk poesi som Bonniers gav ut 2016, och alldeles nyligen förekom hon också i den finlandssvenska antologin Bländad av död och kärlek som Schildts & Söderström gav ut. Och redan för sju år sedan gav Jonas Ellerström ut sin fina skuggantologi över 1900-talets svenskspråkiga poesi, Under tidens yta, som inkluderar en dikt av Söderholm. Han skriver om hennes ”fina förening av exakt, metaforbefriad naturiakttagelse och rastlös introspektion.”
För den som vill veta mer kan man läsa hennes samtliga verk på Litteraturbanken: sex diktsamlingar, en novellsamling, samt den dagbok som hon själv höll starkast. Hon levde mellan 1897 och 1943, och nu utges i Nirstedt/Litteraturs känsligt kurerade serie hennes diktsamling från 1928, Rödgula vägar, i en passande rödgul/brandgul bok.
Passande färg, då det här är en poet som är on fire (not till vankelmodiga läsare: poeter är antingen on fire eller inte, svårare är det inte). Passande är också att kritikern som skrivit förordet heter Brandt: alltså Tatjana Brandt, Nordens mest läsvärda kritiker för tillfället. Hon betonar de vilt intensiva anspråken hos Söderholm, och kallar henne ”[v]ild, originell och bångstyrig.” Brandt förenar entusiasm med kritisk blick och betonar hur kriser, sorger och psykisk ohälsa formar Söderholms dikter.
Man kan säga så här: här finns det vanliga förrådet av romantikens troper, om människans samspel med naturen och den emfatiska längtan som individen upplever ställd inför existensen. Men också en rastlöshet som hör till modernismen. Hon är extrem och intensiv, Kerstin Söderholm, och tar andan ur en – och man läser med det största tänkbara versala ”Å!” som språket äger i koalition med känslan.
Det finns en ovanlig koncentration i den här relativt tunna boken med sina oftast korta dikter, och en upptäckarglädje som skingrar all oro och alla våndor som man ställs inför och delar med diktjaget:
Det finns blåa vägar upp till solen
och orangegula.
Jag tycker om att gå de namnlösa vägarna.
Jag vill vila på en trådfin lina över havsytan.
Jag vill hitta en blå smaragd
i skuggan under lärkträden.
Färgreferenser är vanliga, och de flesta av dem rör sig mot det rödgult brandfärgade. Ja, det är så mycket eld här att man frestas tänka på Helvetets eldar. Men religionen är bara en tänkbar läsning, och Söderholm går ärenden som också kan kallas nietzscheanska, som Holger Lillqvist betonade i en essä om henne i antologin Kontextuella litteraturstudier som Helsingfors universitet gav ut 2009. Alltså en förhöjd upplevelse av tillvaron, ett exalterat närmande till det Oerhörda.
Jag är inte helt ense med Ellerström som vill mota bort metaforerna i Söderholms poesi; de är av mer diskret slag, subtila aviseringar om en animerad värld. Hur ska annars hennes flitiga referenser till linor och trådar uppfattas: sådana är både bokstavliga och bildliga. Så kan hon skriva enkla och rättframma och osedvanligt vackra kärleksförklaringar: ”Du har så många stjärnor i dina händer”, till exempel. Eller ur samma dikt: ”Helg växer ur stenarna / där du vandrar”. Det är oväsentligt vem eller vad detta ”du” är, bara att det är något vi älskar och strävar mot – ett ideal, en inspiration. Är det en gud hon vänder sig till? Kanske en via negativa-gud: ”Jag lever för att jag aldrig sett dig. / Jag tror för att jag aldrig känt dig. / Jag förstår dig för att jag aldrig visste ditt namn.”
Med hjälp av skönhetens osvikliga precision kan Söderholm träffa rätt och hitta sant. Det är dikter som tillvaratar Södergrans poetik: romantisk längtan förenas med modernismens iver att nå vidare, nå längre. Med Nick Caves ord, försök att knuffa själva himlen och sluta nöj dig med allt som begränsar dig (”Push the sky away”). Att sikta mot stjärnorna blir en underdrift för konstnärer med sådana anspråk.
Söderholm skriver klarspråkets dikter, och utnyttjar både inre och yttre stämningslägen i clashen mellan dröm och verklighet, som är lika starka instanser inom henne. Söderholm skapar bilder man inte går vilse i. Den rödgula färgen indikerar lidandet och lidelsen. Personifieringar och besjälningar skapar en värld som andas tillsammans med diktjaget. Spöken och väsen trängs med småkryp och blommor i den sällsamma värld som dikterna återskapar.
Förtvivlan och häpnad dikterar känslorna, och känslorna framställs helt trovärdigt. Dikterna pulserar och pockar: ”Jag vill slitas som tändstickan mot sitt plån / och gå under i min egen låga.” Det är en farlig inställning, att söka sig mot elden, att frivilligt brinna. Men vad är ens alternativet? Att sträva bort behöver inte endast betyda att man vill dö, bara att man vill ta sin usla tillvaro vidare, upptäcka nya och större och mer kreativa perspektiv. Gränser är till för att förflyttas, och Söderholms dikter vill skapa ny och starkare bäring för känslorna.
Då kan man uppsöka självföraktet, för att i det svartaste förnimma att man duger ändå – att ditt värsta är värt att accepteras och kanske älskas, och kanske just av de anledningarna, att du har vågat möta det sämsta hos dig. Även i vår ynkedom är vi mänskliga, och brister, tillkortakommanden och defekter är nödvändiga för att vi ska ges en fullständighet som till exempel våra presentationer i sociala medier förtiger.
Så kan den sista dikten i den här samlingen läsas som anti-självhjälp. Snälla, bara läs, och ta till dig de hårda förkunnelserna och upptäck att det som är botten i dig är också botten i andra:
Glädjen är inga fulla fat.
Glädjen är inga friska druvor.
Den är en hårdnad diamant i vår själs innersta.
Den är ett häftigt styng,
som kommer oss att fara upp
som i smärta,
men efteråt bräddar oss med stigande jubel.
Glädjen är den sårigaste och rödaste örten i vårt bröst.
Om du vill lyfta glädjen till dig
ifrån mig,
måste du gå mellan blottade lansar
för att nå den.
Den här serien ägnar sig åt enskilda verk, och jag påminner att man kan läsa de fem andra på Litteraturbanken. Ändå är det något som händer i läsningen av en fysisk bok som den elektroniska läsningen inte helt kan ersätta – inte för mig, personligen. När Rödgula vägar publicerades 1928 mottogs den försynt artigt hos kritikerkåren. Min förhoppning är att tiden nu har mognat, att vi lärt oss uppfatta den här boken som en sällsynt skimrande skatt i vår svenskspråkiga kanon. Böcker som tecknar sitt stora stora ”Å” är alltför ovanliga för att förbigås med tystnad eller likgiltighet. Det här är en bok som brinner men inte brinner upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar