att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 dec. 2017

Stadier, Mirjam Tuominen, Eskaton


Vissa författare antar skepnaden av följeslagare, eller för att välja ett arkaiskt ord, som kan föra tanken till Goethe – de blir valfrändskaper. Mirjam Tuominen är definitivt en sådan, inte minst därför att hon representerar ett sätt att skriva som gått förlorat. Hon var verksam som poet, novellförfattare, översättare, essäist, och det är i den sistnämnda egenskapen hon är aktuell nu, med förlaget Eskatons blygsamma men nödvändiga återutgivning av hennes böcker. Det sker med Stadier, en bok från 1949.

Här finns texter om Södergran, Rilke, Proust, Stendhal och Strindberg, samt en del mindre kända författare. Namnen ovan blir dock riktmärken, i egenskap av att vara starka stilister. Även Tuominen är en stark stilist – ett förhållningssätt som skär sig mot samtida litterära ideal. Det blir oerhört inspirerande att läsa denna distanslösa skrift, att känna: det är ju så här man ska skriva om litteratur!


Då kan det tyckas märkligt att Mirjam Tuominen behöver presenteras, att hon inte ingår i någon kanon. Men hon tillhör min kanon, vill jag trotsigt invända. Dessutom intar hon en central position där.   

Genom att hon representerar inlevelsens läsning. Hennes sätt att skriva om exempelvis Stendhal och Proust innebär att gå från iakttagelsen till det självbiografiska – alltså, att knyta det lästa till privata infall. Det låter otillförlitligt, men man får helt enkelt lita på berättarrösten.  

Hon skriver om författare som är okonventionella och extrema. I hennes uppdrag ligger att ta det skrivna på allvar. I Per-Erik Ljungs välskrivna efterord betonas hennes nyfikenhet som läsare, att hon såg det som sin uppgift att introducera och presentera, aspekter som får henne att likna en folkbildare. Jo, men det är inte den primära anledningen att läsa henne. Det är för att hon bjuder på något som verkar vara bannlyst eller utrotningshotat i samtidsprosan, nämligen att hon är förbannat rolig att läsa.

Hon påminner också om vad litteratur ens är till för. Den ska vara ett möte, en gemenskap. Man läser för att uppnå kontakt med ett annat psyke – inte nödvändigtvis för att komma sams, snarare tvärtom, hellre för att bli utmanad, skapa tillfällen för förvirring eller förändring, vad som helst som motverkar stagnation. Det kan låta patetiskt, de ensamma människornas enda tillfälle, typ, men fan heller att jag skulle välja bort det. Man måste tänka sig läsaren lycklig …

Utöver de nämnda storheterna finns en lång essä om Cora Sandel, som väl inte hör till de mest lästa författarna nu. Och det finns något otidsenligt över Tuominens betraktelser. Men det mest aktuella upplevs ibland som det mest aparta. I texter som denna visar Tuominens brist på konformitet sig vara både en egenhet och en tillgång. Hon hittar också kopplingarna mellan Sandel och Strindberg och Söderberg.

Konsekvent och osentimentalt skriver hon om demonin hos de författare hon behandlar, en egenskap som nog ligger nära hennes egen personlighet. Hon blir en nödvändig anomali. Och det är befriande att läsa hennes nyktra omdömen om exempelvis Södergran: ”Man påpekar gärna, att Södergrans sista dikter, svanesångerna, är hennes vackraste, och det är de utan tvivel – men de skulle aldrig ha blivit sådana och så reella, om de inte hade föregåtts av en realism av annat slag, av kampens, övervinnandets realism.” I detta ”och så reella” ligger nyckeln till förståelsen av Södergrans väsen, att det är dikter som överskrider litteraturen, och visar att riktig poesi alltid är något annat än ”att skriva dikter”.

Tuominen visar också att Nietzsche i högre grad än litterär influens för Södergran är en katalysator (även om hon inte använder just det ordet). Det är ett förlopp som bara sätts igång, ett svåröverblickbart förlopp där gränsen mellan de två genierna – Nietzsche och Södergran – blir helt utsuddat. Begrepp som ”inflytande” och ”påverkan” behöver sannerligen problematiseras.

Hon uttrycker sig tvärsäkert, men redovisar sina belägg i efterhand. Det blir en fruktbar och pålitlig metod. Den här utgåvan har en vacker tuschteckning från 1951 av Björn Landström som omslag – det visar en författare som sneglar på oss lite från snedden, med en krökning av munnen som är både arrogant och ödmjuk. Sällan har väl en författarpersonlighet blivit så skickligt infångad.    

Tyvärr finns brister i bokens korrekturläsning, så att meningar ibland börjar med liten bokstav. Det är onödiga skönhetsfläckar i dessa böcker som nog kommer att te sig allt mer ovärderliga i takt med att det där som går under namnet samtiden avlägsnar sig från detta skrivsätt. För oss som upptäckt henne är det omöjligt att därefter tänka sig en svenskspråkig kanon utan henne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar