att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 sep. 2015

Sapfo har lämnat oss. Sapfostudier från sex årtionden, Jesper Svenbro, ellerströms


Poeten och akademiledamoten Jesper Svenbro har levt med Sapfo sedan han som gymnasist skrev en essä om hennes poesi. I en mångsidig bok samlas hans lärdomar, och det är mestadels storartad läsning.

Vad är det som får viss litteratur att erhålla status som klassiker? Inte kan det besvaras på något lätt sätt, men ofta talar man om att den uppehåller sig vid universella teman och känslor, att människor i olika tider kan känna igen sig. Säkert delvis sant, men jag tror mer på Ezra Pounds tvärsäkra definition, att det måste kännas ”nytt”.


Han exemplifierade med Sapfo, som för honom var en modernistisk poet. Mitt i modernismens födelse, för ganska exakt hundra år sedan, gick det att läsa Sapfo parallellt med T.S. Eliot, Rilke, Tsvetajeva.

Jesper Svenbro instämmer, och visar hur Tomas Tranströmer lånat Sapfos versmått, i tjugo sapfiska strofer. Nu utkommer Svenbros alla Sapfo-studier i samlad form, en oerhört efterlängtad bok: Sapfo har lämnat oss. Tio texter som rör sig från lärda akademiska essäer, till lekfulla dikter, med fokus på olika översättningar av samma diktfragment.

Inledningsvis: en brådmogen studie från gymnasietiden. Ett ömsint porträtt tecknas av Svenbros lärare i klassisk grekiska, Margareta Eurenius Rydbeck, som tyvärr dog medan Svenbro korrekturläste boken, i somras. Sedan dess har han alltså återkommit till Sapfo åtskilliga gånger.

En och annan gång blir det kanske för närgånget och nördigt, speciellt i en lång text som handlar om klädedräkter, med citat från åtskilliga andra grekiska författare. Mer intressant blir diskussioner kring relationen mellan Sapfo och Homeros, för att inte tala om den spännande tanken att Platon låter Sokrates lära sig ett och annat om kärlek av Sapfo. Om inte medeltiden hade sjabblat bort Sapfos böcker – nio till antalet – hade vi kanske kallat Sokrates för en ”eftersapfisk” filosof.

Men allra mest spännande är en text från 1986, som tidigare stått att läsa i Lyrikvännen. Här förfäktar Svenbro idén att Sapfo var den första författaren som grep pennan för att själv nedteckna sin dikt. Hon gör det i den välkända dikt som fått nummer 16, som inleds ”Plötsligt framstår han som en gudars like”, i Svenbros översättning.

I dikten är den ”gudars like” en man som sitter likgiltig inför brudens skönhet, medan diktens jagberättare, Sapfo, drabbas av ett känslornas sammanbrott. Hon blir ”en döendes like”, avgör själv vad du lägger in i begreppet ”den lilla döden”. I Svenbros djärva tolkning representerar mannen i själva verket läsaren, och bruden är dikten, som överlämnas av poeten Sapfo. Läsaren gifter sig med dikten när hen läser den.

Det är gott om lärdom som redovisas, och kanske kräver boken vissa förkunskaper. Men dessa finner du lätt: för två år sedan utkom Svenbros egna översättningar av Sapfo, och Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou gav ut en fin nästan komplett bok 1999.

Förra året upptäcktes två nya dikter av Sapfo, och dessa ägnas stort utrymme av Svenbro. Eftersom det finns förhoppningar att ytterligare dikter ska hittas, låter den här bokens titel en aning missvisande. Mer handlar det om att Sapfo kommer oss till mötes under 2000-talet, och hon har blivit en ännu mer aktuell poet än någonsin tidigare. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/9 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar