att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 jan. 2011

Björnungar, Erik Lindegren

När jag brukade höra talas om författare som sa att de ”filade på” sin nästa roman tänkte jag på vilken språklig fattigdom som de uppvisade, att de borde vara mer ambitiösa, och säga något lika elegant som Vergilius lär ha gjort, då han hävdade att han gav sina dikter slutlig form genom att slicka på dem, som björnhonan slickade på sina ungar.

Rönnells antikvariat har samarbetat med Svenska Akademien och de kallar sin utgåva av Erik Lindegren för just Björnungar. Ett litet urval efterlämnade dikter, där Jesper Svenbro har skrivit ett inkännande förord, där han förutom att påpeka Vergilius vackra poetiska metod bland annat diskuterar uppfattningen av Lindegren som oåtkomlig diktarfurste, ursprungligen instiftad av Olof Lagercrantz. Det är en tjusig liten bok, med blott åtta dikter, och som bonus en cd formgiven som en vinylsingel innehållande ett radioprogram från nyårsdagen 1965, där Lindegren tävlar med Lennart Hyland i vem som kan låta mest uppsluppen (Hyland säger att litteraturen är en stor och omfattande fråga, och Lindegren säger att han ska tala dubbelt så långsamt som Hyland pratar fort).

De åtta dikterna har tidigare varit svårhittade, och kanske är de, som Svenbro antyder, i behov av ytterligare förälderlig omsorg, men ”Mishappenings”, som läses i radioprogrammet, är en dikt som man nog inte behöver heta Björn för att uppskatta: den är skriven på ekelöfska, och varierar runinskrifter om olika Björntyper, somliga mer träffande än andra (”Länkbjörn reste Fyllbjörn”). Av den förmenta snobbigheten och självpåtagna fursterollen märks inte mycket här, och inte heller i de andra dikterna, som är ödmjuka och försiktiga.

Nu skulle Vinteroffer bli Lindegrens sista samling: han var 44 år när den utkom, och torde ha haft mer att uträtta. Dessa åtta dikter ger endast antydningar om vilken inriktning som skulle ha blivit hans fortsättning. Det lekfullt humoristiska anslaget finns redan i Mannen utan väg, den egentliga debuten, och i Lindegrens bildspråk och metaforer har alltid den här uppsluppenheten och lättheten varit märkbar.


Här finns även två korta dikter som skickligt parafraserar eller handlar om Emily Dickinson, en om Byron, samt en om en åldrad vivör, där en bild av kurtisanens garnityr: ”endast Don Quijote skönjer dina tänder, / en lösgom värdig som ett Colosseum” får mig att tänka på Death Cab for Cuties rad om ”the sun in retreat / made the skyline look / like crooked teeth”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar