Eftersom Marie NDiayes förra roman La cheffe, som kom på svenska 2018, var något av en besvikelse, är jag först lite njuggt inställd till den nya som nu föreligger. Min är hämnden är från 2021, och har liksom de tre mästerverk som getts ut på svenska under 10-talet – Tre kvinnor, Mitt instängda hjärta och Ladivine – översatts av Ragna Essén. Men omslaget är kitschigt i både typsnitt och illustration av ett badkar med klumpigt utförda färgrinningar.
Och titeln låter som en noirdeckare, eller något Max Cady tatuerade in på sin kropp i Scorseses pastisch Cape Fear. Vad är det för fel på vedergällning? muttrar jag, men inser att jag aldrig kommer att få tjänst på ett förlags marknadsavdelning. Dessutom väljer inte bara Bibel 2000 utan också översättningen från 1917 att använda frasen ”Min är hämnden” från Romarbrevet 12:19, även om det i den gamla står i Femte Mosebok (32:35): ”Min är hämnden och vedergällningen”.
Hur tar sig NDiaye an hämnden? Om du gissar med kalkylerad kyla är du något på spåren, även om hennes berättelse lägger mycket utrymme mellan sig och tjatig maffia-estetik från Gudfadern-filmerna. Här är kylan uppblandad med ett visst mått galenskap, en slags förvrängning av alla sinnen. Och maktrelationerna är något som vilar på oerhört instabil grund.
Huvudpersonen maïtre Susane (vi får bara veta att förnamnet börjar på H) är advokat i Bordeaux, med måttlig framgång. Mest tar hon sig an enkla fall – namnbyten, någon som slagit en granne på käften (rättmätigt, eftersom dennes hund lämnat sina spår vid dörren: jag förespråkar inte våld, men …). Nu besöks hon av en man vid namn Principaux, vars hustru mördat parets barn i badkaret: sexåriga Jason, fyraårige John, samt halvårsbabyn Julia. Inte nog med det: maïtre Susane inbillar sig att hon mött Principaux förut, när hon var tio år gammal och mamman gjorde hushållsarbete hos en rik familj – sonen i huset, fjorton eller femton år gammal, tog med sig henne till sitt rum, där något livsavgörande skedde. Något som fick hennes liv att ändra bana: en glimt av att något annat är möjligt.
Pappan tror att det rör sig om ett övergrepp, något maïtre Susane försöker förneka. Snarare rör det sig om att hon upptäckte att det fanns ett liv bortom föräldrarnas horisont. Liksom tidigare hos NDiaye handlar det om klassresan och de offer som den medför, men också om systematiskt utnyttjande av underordnade. Där finns också papperslösa Sharon som jobbar som städerska åt henne, och som också får i uppdrag att bli barnvakt åt hennes före detta killes barn med en annan kvinna, något som kompliceras när maïtre Susane blir allt mer övertygad om att barnet är i fara, eftersom en av Sharons uppdragsgivare är mor till den Principaux som eventuellt gjorde något otillbörligt med henne som barn.
Och så tar hon sig an fallet, läser på om de rysliga detaljerna, och där går NDiaye långt långt in i det hemska. Här måste sägas: det här är en författare som saknar spärrar. Hon går helt enkelt för långt, och här kan jag tänka mig att en och annan läsare vänder sig bort i avsmak, som när några partier ska reda ut om hon gjorde det med slutna ögon eller inte – något inom mig både vill och inte vill veta svaret på den typen av frågor, om det ens är möjligt att göra något sådant med vidöppna ögon. Går det att förstå mammans handling? Jag hävdar det, med hjälp av NDiayes teknik, som låter mammans monolog ingå i berättandet, genom att den tillåts stå oemotsagd. Har jag läst en mer psykologiskt trovärdig skildring av en mördares psyke efter Dostojevskijs Raskolnikov? Jag tror inte det.
Hämnd är en primitiv känsla – kanske den mest primitiva känslan av alla: att få ge igen. Men här fungerar den som en katalysator för en mer oroande idé, att det vi hämnas är svårtolkat och undflyende. Det illustreras i maïtre Susanes frustration inför Principauxs identitet, om hon inbillar sig sambandet med den pojke som eventuellt gjorde något mot henne för så länge sedan.
Oförmågan att nå fram till andra människor är NDiayes specialitet, suveränt gestaltat i bland annat Ladivine. Men också oron och osäkerheten förmedlas med något som måste kallas mästerligt, något som kan föra tankarna till filmer av Hitchcock. Liksom man ibland talar om Kafka-artat borde man kunna säga Hitchcock-artat om den typ av stämning som NDiaye skriver fram. Vad kan man lita på i den här romanen som kurtiserar de onda aningarna med så förföriska grepp? Resultatet är en thriller som visar en tillvaro som kan rämna när som helst, att dina sinnen kan sättas ur spel och göras opålitliga.
Kanske föräldrarna visar förutsättningen för att den typ av (eventuella) övergrepp som Principaux begick som ung görs möjlig – genom deras ohöljda beundran för allt som andas förfining och kultur och bildning, det som ligger ovanför deras tankevärld. Föräldrarnas begränsade och naiva världsuppfattning kan också tillämpas på samhällelig nivå, hur vi ständigt blir överraskade av pandemier, krig, miljöhot, ungefär som om det inte funnits varningssignaler. Men det är också lärorikt att följa mördarens insiktsfulla och fullt rationella förklaringar varför hon begick sitt dåd. Svaret finns att hämta i könsmaktsordningen, och de svar NDiaye ger är inte smickrande för de män som upprätthåller den.
Som stilist jobbar NDiaye hårt med negationer, med parenteser (jag har inte läst en författare sedan William Faulkner (Virginia Woolf inkluderad), som har så skickligt handlag med parenteser), för att svepa in läsaren i alla sina dimridåer. Det finns ett intensivt tryck i hennes berättelse, och hon visar hur allt som hålls tillbaka till sist ändå måste ges ett utlopp, och hur förödande konsekvenserna kan bli när det sker. Det hon fokuserar på är ofta att visa vad som med emfas inte sägs i konversationer och i våra handhavande med andra. Här finns allt mellan raderna, och därför blir det en idealisk övning i att utföra ett tolkande läsarbete att läsa NDiaye. Hennes intrig vävs kring det halvkvädna, i en antydningarnas dystra dans mellan lättnad och fasa.
Hon skriver om överträdelser, hur gränser suddas ut – ibland helt omärkligt, ibland så abrupt att man inte ens reagerar. Som läsare naglas man fast stenhårt, och det är en roman som inbjuder till sträckläsning. Det är litteraturens unika förmåga att ge insikt även om de mest dunkla vrårna inom oss som är NDiayes stora bidrag. Och Min är hämnden är tveklöst en storartad återkomst till den typ av mästerliga romaner hon skrev innan La cheffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.