Poeter mot krig, [red] Clemens Altgård, Ekström & Garay

Sannerligen raskt jobbat av förlaget Ekström & Garay. Paul Nilsson är förlagschef, Tomas Ekström är delägare, och Stefan Bergmark är chefredaktör för Opulens. De tre tog initiativ till en tidigare antologi Poeter mot krig 2003, efter USA:s invasion av Irak. Med samarbete från ABF finns redan denna nya bok tillgänglig, där överskottet går till Röda Korset.

 

Förlaget Ekström & Garay har haft det motigt på sista tiden, men det här initiativet är svårt att kritisera. 44 handplockade poeter bidrar, kunnigt kurerade av Clemens Altgård, som ser till att spridningen är imponerande. Namnstarka namn samsas med doldisar. Det mesta är nyskrivet efter Putins invasion 24 februari, så här har det gått fort. 2003 tog det två månader att färdigställa en bok, medan det nu har gått på en månad.

 

Det hastiga är dock inte alltid en tillgång. Givetvis har den här boken ett högt värde just nu, men frågan är om den kommer att ha det om tjugo år. Den förra antologin har inte lyckats överleva. Allt nyskrivet är inte bra. Till exempel bidrar Arazo Arif med en dikt som får svårt att lämna intrycket av hastig improvisation. Och Bengt Berg kan inte motstå frestelsen att citera den klyschigaste av klyschor: ”Krigets första offer är sanningen, den måste skrivas / med synligt bläck – i rött, i blodets färg.” Inte för att han har fel, men det som är rätt blir ibland bara plattityd.  

 

I boken finns också en samskriven dikt av romantikerna Michael Economou och Håkan Sandell, som på ett lite otillbörligt sätt gör en poäng av att inte vilja förmedla vem som skrivit vad. Då hade det varit lämpligt att bland de fyra femradiga stroferna inte ta med en som innehåller Economous favorittrop epizeuxis (”blöda blöda” ekar av ”ekar, ekar” i en tidigare dikt av honom [kursiv i originalet]).

 

Många av poeterna sätter helt enkelt inget på spel, verkar vara – för att använda en gammal radioklyscha – glada att få ha kommit fram, att få vara med. De rannsakar inte sin egen roll. Visst finns undantag bland de mindre etablerade: som Helena Fehrman, som skriver i stark identifikation med folket som är utsatt för krig. Av de etablerade lyckas också Lina Hagelbäck och Nino Mick skriva något som förmedlar mer än stumma referat.

 

Starkast lyser ändå gamlingarna Göran Sonnevi och Bruno K. Öijer. Visst hade det varit kul om de hade fått tid att skriva något nytt – i synnerhet Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam” gör sig påmind som ett lyckat exempel på krigsdikt som lyckas åskådliggöra krig ur en vinkel som är både omedelbar och evig. För i många av fallen i denna antologi är det poeter som skriver dikt som om de kommenterade ett idrottsevenemang, med fortlöpande referenser till skeendet, något som inte automatiskt blir storartad poesi.

 

Men också Öijers tre dikter skiner starkt i denna omgivning. De kommer till sin rätt och blir en påminnelse om både verkshöjd och att det som gör starkast intryck inte behöver vara en kommentar till det som sker för stunden:

 

ett hjärtformat mordvapen bultar

bakom våra revben

och vi är alla föräldrar till våldet

vad vi gjort mot djuren och varandra

kan aldrig förlåtas

 

Det är kanske småaktigt att kritisera kvaliteten när syftet är så ädelt, och jag kan tänka mig värre saker än att skänka den här antologin sin uppmärksamhet. Om något kan man också hoppas att det ska dröja mer än nitton år innan det finns anledning att ge ut en liknande skrift.