Använd dem som du vill, Lina Rydén Reynols, Nirstedt/Litteratur

Poeten Lina Rydén Reynols debut Läs mina läppar från 2019 var en egensinnig och uppfordrande lek som tog isär språket och tog sig friheter inom och utanför tänkbara ramar. Hur ska hon ta sig vidare från den värld som skrevs fram där, i skarven mellan maskin och människa? Jo, med hjälp av science fiction.

 

En ”poesiroman” kallar förlaget det, en hybrid som inte är så ovanlig, utan snarare har blivit norm, att låta begreppet diktsamling urholkas till den sammanhängande berättelsen. I Använd dem som du vill råder brist på mat. Man kan föreställa sig en värld med vagt postapokalyptiska förtecken, där mänskligheten har drivits ut mot landsbygden. Ett högst realistiskt scenario, med andra ord.

 

En hand slits av på en av personerna. Det leder till att fler lemmar offras, först armarna, sedan benen. Denna självuppoffring bildar ett växelspel mellan det generösa och religiösa. Och det är genomförbart, eftersom nya lemmar växer ut, i något som utmanar gränsdragningar mellan religion och magi. Det stillar hungern. Men något händer också när man passerar en gräns, och det är vad Rydén Reynols utforskar med sin bok, genom att ställa frågor om relationen mellan att ge och att ta: ”Ta och bli av med samma hand”, som en av diktraderna lyder. Eller denna: ”varför skulle hungern kräva en egen moral”.

 

Implicit ställs också frågan hur vi ska leva våra liv. Vi behöver ju ställa om vår livsföring. Är då kannibalism ett alternativ där nöden är som störst? Om man ser till matfrågan historiskt är svaret ja. Men det är ett av våra sista tabun. Som bekant är vår överlevnadsinstinkt gränslös – ett bekant exempel är det rugbylag som störtade i Anderna på 70-talet, och bildar ett prejudikat. Filmen Alive är svårförglömlig. Rydén Reynols behandling av kannibalismen följer hellre i spåren av denna och Pasolinis Svinstian, än det raljanta i filmer som, säg Delikatessen och Kocken, tjuven, hustrun och hennes älskare.  

 

Vän av ordning frågar förstås: är det en metafor, att äta det egna köttet? Handlar det inte endast om pragmatism i generell mening? Ja, människans förmåga att anpassa sig är legendarisk, och förmodligen anledningen till att vi överlevt som art. Något säger mig att denna förmåga kommer att prövas inom kort, och att Rydén Reynols bok är en profetia. Till sin karaktär påminner den om någon av Pär Lagerkvists Onda sagor, som gärna riktade klandrande frågor till samtiden.

 

Det osmakliga i denna bok är inte innehållet, utan att den så tydligt förevisar vår glupskhet. Det som gestaltas är självuppoffring i sin mest konkreta form. Det är en grotesk skräckfars, som också väcker oro i hur identiteten flyter och växlar mellan tredje och första person. Vem är denna person som så mirakulöst föder sin omgivning? Ett helgon, eller en demon? Var går gränsen mellan välsignelsen och förbannelsen? Boken nämner det karnevalistiska – ett ord som etymologiskt har med köttet att göra – men det är en fest som mer har med förtvivlan att göra.  

 

Det skapas utrymme för tvivel och den fascination som befinner sig mittemellan åtrå och äckel:

 

Han vill känna henne i alla hennes skepnader

för han vet att han är med om något storslaget

Och han äcklas

Han lär sig att äcklas med öppna ögon

Han lär sig att det värsta inte är att vara rädd

utan hungrig

 

Att kunna äta kakan kroppen och ha den kvar är en önskedröm som den här boken utforskar. Det är en perpetuum mobile: ”Måste börja om / och om / och om igen”. Sådana är kroppens lagar, och sådana är också diktens lagar, i denna djärva bok. Gränser passeras, och så blir kroppens dubbla rörelse att ge och ta något som likställer den med dikten – här gestaltas relationen mellan gåva och stöld, mellan exploatering och uppoffring. I större drag handlar det om resursfördelning, om de orättvisa villkor som dominerar politiken.

 

Om Rydén Reynols debut var egensinnig är det inte heller här frågan om mainstream-poesi. Hon har helt enkelt inte övertagit någon annans poetik, och det har resulterat i en genuint otäck bok. Dikterna är inte följsamma – de är hårda och skaviga, och berättelsens aktivism speglas i hur dikterna är skrivna.