14 apr. 2022

Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn. Cristinaboken, Hanna Rajs, Bonniers

Hanna Rajs är en av de mest språkkänsligaste yngre poeterna. Det var inte svårt att charmas av hur djärvt talspråklig den officiella debuten Armarna var (hon gav ut en chapbook på AFV Press ett par år innan), och när hon gav ut sin första diktsamling på Bonniers, den sensationella Under månen, var det hennes fjärde bok på fyra olika förlag. Rastlösheten är ett av hennes signum som författare, och jag dristar mig att säga att det också gäller människan, med hänsyn tagen till att böckerna är så tydligt självbiografiska.

 

Eller autofiktiva, då. Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn, lyder hennes debut som romanförfattare. Fast roman är en sanning med modifikation, då vi har att göra med en författare som inte riktigt vill lyda romanformens konventioner. Rajs skriver prosa som hon skriver poesi: med gemener, utan punkter, och med ett skriftspråk som har mer gemensamt med sms- och chattspråk än gängse skönlitterär prosa.

 


Vad som har styrt formen är innehållet. För åtta år sedan tog en av Rajs bästa vänner sitt liv, och det är bokens Cristina. Det här är då en hyllning till vänskapen, en vänskap som tangerar erotiken men aldrig riktigt går över i förälskelse. Även om romanens berättare några gånger spekulerar i om det hade varit lättare att skriva om hon verkligen varit kär i Cristina. Just funderingarna om skrivandet dominerar framställningen, och får boken att blottlägga skrivprocessen. Sällan har jag läst en så transparent text.

 

Det är en allmängiltig fråga: här tar sig Rajs rätten att skildra Cristina, utan dennes medgivande. Vad som tecknas är hur hastigt vänskapen uppstår, och så följer några år när de är nära, umgås och festar, snattar prylar på varuhusen i Stockholm, tar lite droger och träffar nya partners. Sedan blir kontakten mer sporadisk, när Cristinas ätstörningar tar över. Cristinas mamma skyller på Rajs, och förbjuder henne att närvara på begravningen.

 

Även om Rajs motiverar valet av prosa blir jag inte övertygad av argumenten. Att prosan skulle stå för en större ärlighet än poesin när hon ska skriva om Cristina. Det blir oavsett en bok om hur stor plats sorgen tar i ens liv, något många kan känna igen sig i, oavsett hur dramatisk förlusten är. Symtomatiskt nog återges hur Rajs träffar författarkollegerna Lyra Koli och Judith Kiros, och båda berättar att de haft närstående som begått självmord. Tyvärr delar många av oss den erfarenheten.

 

Rajs bok säger inget nytt om självmordet som sådant, men blir en vacker kärlekshandling, och lyckas frigöra sig från det självupptagna. Som underförstått försvarstal för livet blir det i vilket fall full ut övertygande: döden är aldrig ett bra svar. Hon rådbråkar och bråkar med sitt minne, som hon kallar ”sopigt”, något som paradoxalt nog blir en fruktbar metod för romanen, genom att den uppfinner en alternativ minnesform. Det blir en bok om besatthet, och det som håller ihop det är det faktiskt poetiska språket. Men att kalla ett språk ”poetiskt” är förstås bara en kliché – det Rajs har gjort är inget mindre än revolutionerande, genom att återerövra det slarvigt slängiga talspråket och ge det lyster och glans. Det skapar puls, närvaro, spontanitet, liv, och kan låta så här:

 

jag och josefin, vi var ihop men det var lite känsligt, lite hemligt, för hon hade innan varit ihop med hannah, min bästis hahaha, och även om jag tror att jag redan hade pratat med hannah om att jag gillade josefin så kändes lite … fel? jag hade i alla fall varit på något möte på punktmedis, sen kom jag hem, jag bodde precis bredvid café string och jag mötte josefin hemma hos mig, hon sa att vi skulle gå till string och där var hennes  kompisar, andra josefin kanske, alexandra som gick i min och josefins klass på kulturama, dom var typ bästisar då och i rätt många år …

 

Rajs omstöper prosan för att låta den tjäna hennes egna syften. Vad hon åstadkommer är närvaro och närhet. Vi förs rätt in i sorgens centrifug, rätt in i alla tvivel och dubier, rätt in i kaoset som Cristina efterlämnar. För som bekant: sorg är inget som går över, eller som blir lättare med tiden, den lever efter sina egna exponentiella lagar. Den inkapslar oss.

 

Vi förs också tillbaka till det som brukar kallas ”the glory days”, alltså den formbara ungdomen, då ens bedrifter och triumfer sjösätts innan paradiset går oåterkalleligen förlorat. Här illusteraras det i flera genomgångar av tv-spelet Tekken 5, som blir en talisman för minnet. Det är alltför lätt att glorifiera dessa år, som man nog gör bäst i att betrakta med viss ironisk skepsis, som Bruce Springsteen gör i sin låt: ”Well time slips away and leaves you with nothing, mister / But boring stories of / Glory days”. 

 

Här ska sägas att jag inte tråkas ut av Rajs historia, tvärtom är den trots omfånget på nästan 300 sidor en koncentrerad och fängslande berättelse. Men som jag läser lika gärna som poesi som prosa, eller en hybrid, en slags punktroman. Det som sägs är inte originellt, för det här projektet har många gjort innan, att berätta om en person som betytt mycket för ens liv och hur denna person försvunnit. Att skriva är att glömma: så låter en av romanens bistra sanningar, och kanske Rajs måste trotsa den inskränkningen, att ändå låta intrycken av Cristina passera ett glömskefilter för att hon ska framträda i minnet.

 

Det sorgliga består också i svårigheten att återkalla och skildra en persons särdrag, att visa vad som gör en person som Cristina unik. Det visas bland annat i att Rajs vid ett tillfälle glömmer Cristinas efternamn, och hur hennes röst lät. Det är samtidigt en annan av romanens styrkor, att den tillåter oss att följa Rajs frustration, genom inblickarna i skrivarbetet. Hon tvivlar, rådgör med redaktören på förlaget, frågar hustrun Suri som vi lärt känna i den vackra kärleksakten, diktsamlingen Baby, och hamnar till slut ändå i att boken måste se ut så här: trasig, splittrad, ofullständig. Som sorgen själv, kunde man tillägga.  

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.