Motivering: … för att hon med sig själv som insats frilägger de sköra
relationer som är de utsatta människornas enda hopp i denna värld.
Få av de brådmogna
underbarn som debuterar i tidig ålder har förvaltat sin litterära talang lika
väl som franska Marie NDiaye. Som sjuttonåring gav hon 1985 ut Och den ljusnande framtid. Dock har det
internationella genombrottet låtit vänta på sig tills en bit in på 2000-talet,
med en knippe böcker som befäst hennes status som en av de allra mest spännande
författarna i världen för tillfället.
I höst är hon
aktuell med den svenska översättningen av sin senaste roman, La cheffe. Roman om en kock. Här delger
oss en manlig berättare historien om en kvinna som av tillfälligheter blir
upptäckt för sina färdigheter i köket, och så småningom driver hon en egen
restaurang som får en stjärna i Michelin-guiden. Mannen är uppenbart besatt av
Cheffe, som hon kallas, en enkel människa, knappt läskunnig, och det blir allt
mer uppenbart att han är ett typexempel på en opålitlig berättare. Han är
självupptagen, inbilsk, mångordig, och liknas vid ett tillfället vid en
ormtjusare. Hans förälskelse i Cheffe ter sig allt mindre ömsesidig.
Cheffes eminenta
matlagning upptäcks när hon är sexton år, och för den som vill finns uppenbara
paralleller till författaren själv, som ju gick sitt genombrott när hon var
sjutton. Cheffe är ett slags geni, och kokkonsten har sina paralleller med det
konstnärliga skrivandet. Kanske NDiaye är ute efter att uttrycka något
självbiografiskt med denna roman? Det skulle i så fall inte vara första gången:
i den korta romanen Autoportrait en vert
från 2005 (ej översatt till svenska) skildrar hon tre olika kvinnohistorier som
var och en utgör olika aspekter av Ndiaye själv. En kurragömma-lek med
autofiktionen.
Det sägs att
självbiografiska läsningar är förminskande och begränsande, och det må vara så:
ändå går det inte att komma ifrån att vissa mönster friläggs i de här
romanerna. Aggressiviteten i tematiken speglas i det aggressiva språket. NDiaye
är monomant upptagen av de konflikter som uppstår på grund av klass, av de våldsamma
fasoner som existerar i de mellanmänskliga relationerna.
Det som gör NDiaye
till en så makalöst skicklig författare är inte enbart hennes fokus på att
skildra samtiden, utan att hon skapar nya former för den samhällsengagerade
romanen. Hon kombinerar 1800-talets genuina personporträtt och förmåga till
djuppsykologi med den modernismens uppluckrande av gränser, i intrikat
berättade romaner. Den konventionella hantverksskickligheten ger spelrum åt en
berättarteknik som kan kallas utmanande.
Ett exempel är hur La cheffe berättas enbart ur mannens
ensidiga perspektiv. Ett annat är hur hennes andra roman Klassisk komedi består av en enda mening. Men låt dig inte skrämmas
av det utmanande: här finns förutsättningarna till möten med autentiska
individer. NDiayes samhällsengagemang är mindre dogmatisk, mer inriktat på
oförutsägbara slutsatser.
Det är överlag
mycket kropp och kroppsliga funktioner i hennes romaner, och i La cheffe blir ätandet kopplat till
sinnlig njutning, samtidigt som vi gång på gång får det betonat hur Cheffes
matlagningskonst utgår från enkla ingredienser, och hennes förakt för
dekoration och teknisk briljans. Hon påminner om Grenouille i Patrick Süskinds
roman Parfymen, han som vägledd av
sitt övernaturliga luktsinne skapar en parfym med förmåga att förhäxa hela
världen. Om Süskind skildrar geniet som samvetslöst monster är geniet i NDiayes
version monstruöst på andra sätt, genom att vara så likgiltig till sitt eget
barn.
En skillnad mellan
denna hennes senaste roman och de närmast föregående och i mitt tycke något
överlägsna, Mitt instängda hjärta, Tre starka kvinnor och Ladivine, är att medan de är kusligt
intima är La cheffe distanserad och
nästan stiliserad. Ironin har tidigare fungerat som en avväpnande metod för att
kanske mildra den våldsamma tematik som varit så utpräglad. Här är ironin
nästan för närvarande och för påträngande. Här skildras egoismen och
känslounderskottet hos de rika. Cheffe kommer från enkla förhållanden, och
överger sin dotter till förmån för sin karriär som kock på den egna
restaurangen, till ett högt pris.
Relationen mellan föräldrar
och barn är återkommande i NDiayes senare böcker. I Tre starka kvinnor är det problemen för föräldrar att vara
fostrande förebilder som är i fokus, något som återkommer i Ladivine, där en kvinna vägrar sin
dotter rätten att ens känna till sin mormors existens, eftersom det är en
skamlig erfarenhet: mormodern är svart och fattig, hankar sig fram som
städerska.
Så, varför vill jag
att Marie NDiaye ska tilldelas Nobelpriset i litteratur? I intervjuer kan man
läsa hur hon är ytterst skygg. Hon säger sig ha väldigt svårt att hantera
uppmärksamhet och uppskattning. Jag tänker på Doris Lessing, som nästan hann
bli 89 år gammal när hon fick priset 2007. Hennes reaktion är i sig
avskräckande: ”Oh Christ! Det här har hållit på i 30 år. Man kunde bli mer
upphetsad.” Om det ska hålla på i ytterligare 30 år kan jag verkligen
föreställa mig NDiaye reagerar på ett liknande sätt. I synnerhet om
motiveringen är lika tondöv som den Lessing fick, när hon prisades för att ha
gestaltat ”den kvinnliga erfarenheten” (till skillnad från den mänskliga?
frågar man sig försynt).
Möjligen vore det
bara skadligt för NDiaye med den bekräftelse ett Nobelpris skulle medföra. När
Cheffe får besked om sin Michelinstjärna yttrar hon sig lakoniskt till sin
manlige beundrare: ”Allt är över nu.” Det är kanske en varning till Svenska
Akademien, i den mån en sådan fortsätter existera med mandat att dela ut
Nobelpriset i framtiden. Tänk för all del på vad Samuel Beckett lär ha sagt
till sin hustru Suzanne, när hon informerade honom om Nobelpriset 1969: ”Vilken
katastrof!”
Som om vi var i
behov av en ytterligare verifikation om självbiografiska inslag upplyses vi i
romanen att den manlige berättaren råkar vara född samma år som sin författare.
Det är en fingervisning på storheten hos Marie NDiaye att hon så nästan
nonchalant kan hantera dessa avslöjande självbiografiska inslag och förbli en
så raffinerad författare.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 9/11 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.