Lutad mot ett spjut. Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795, Katarina Bjärvall, Ordfront

Vad gjorde Mary Wollstonecraft i Sverige? Hon sökte en skatt, en skeppslast silver som hennes äventyrlige man Gilbert Imlay menar ska ha hamnat hos en norsk skeppare. Efter ett av sina självmordsförsök tar Mary med sig den ettåriga dottern Fanny och anländer vid västkusten på försommaren 1795. Hon stannar i tre månader, med avstickare till Norge och Danmark. Hemkommen till England ger hon ut reseskildringen Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark. Den boken ska förändra hela hennes liv, för den får William Godwin som läsare, och som bekant blir hon gravid med honom, och får den dotter som orsakar hennes död i barnsäng – hon som skulle bli den Mary Shelley som skriver Frankenstein.

 

Detta år verkar tillhöra Mary Wollstonecraft! Åtminstone avseende svenska förhållanden. Inom kort utkommer en nyöversättning av reseskildringen på Ellerströms, och i maj utkommer Lena Halldenius essä om Wollstonecraft i Norstedts Bildningsboxen. Och så har journalisten Katarina Bjärvall skrivit en biografi, Lutad mot ett spjut. Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795.

 

Vi följer Mary och dottern, med barnflickan Marguerite i släptåg. Mary har varit i Paris och följt efterverkningarna av franska revolutionen, och är missnöjd och desillusionerad. Också på det privata planet är hon tveksam, och tycker att Imlay inte tar sitt ansvar som pappa. Men som författare har hon firat stora triumfer, främst förstås med mästerverket Till försvar för kvinnans rättigheter, där hon framsynt nog lanserar idén att kön är en social konstruktion, ett inlärt beteende.

 

Det här är en biografi som kombinerar fiktiva element. Tre gånger skriver Bjärvall i inledningen ”Jag ser henne”, och det är en oroväckande markering. Sedan tar det sig, och det blir faktiskt en ganska balanserad skildring. Bjärvall reser i Wollstonecrafts fotspår, något som ibland blir onödigt knappologiskt. Var fanns bokträden som hon omnämner? Och bären, var det smultron?

 

Titeln återger hur Wollstonecraft själv beskrev sin situation. Bjärvall ser den dubbla kopplingen: man kan stötta sig mot spjutet, men det kan också såra. Bjärvall tar sig vissa friheter när hon återger berättelsen om Wollstonecrafts tid i Skandinavien. Men också renodlade biografiskrivare måste ta sig friheter med materialet, och unna sig en form av spekulation. Det som alltid går att belägga blir sällan en dramatisk historia, och Wollstonecraft hade själv en benägenhet att favorisera det påhittade framför det sanna. Det är inte fakta som gör historien levande!

 

Och Wollstonecrafts liv är, med eller utan halvlögner, så spännande att det är förvånande att det inte har filmatiserats. Här får vi ett utsnitt, när hon letar efter skatten, och faktiskt träffar sjömannen i Norge. Bjärvall växlar till kursiv när hon ska skildra sitt arbete med att forska och skriva, en metod som tyvärr bromsar berättelsen. Det här är en story som är tillräcklig i sig! vill jag invända, och tycker det är onödigt att ta del av arbetet bakom. Det finns stundtals en redovisningsplikt som kunde ha varit mindre dogmatisk. Ibland slås saker fast enbart för att de ska förnekas, som är vi tar del av en spekulation om Mary hade ett erotiskt förhållande med väninnan Fanny Blood. Men kom igen! Bjärvall vet ju att det tillhörde konventionen att man tilltalade sina vänner med exakt samma ordalydelser som när man tilltalade den man var kär i.

 

Det som är förtjänsten med boken är snarare Bjärvalls förtrogenhet med källmaterialet, att hon unnar sig att vara både öppensinnad och kritisk – en mer ovanlig kombination än man kunde önska! Hon gör känsliga läsningar av Wollstonecrafts böcker, med fokus på Till försvar för kvinnans rättigheter, och resonerar skarpt kring kärlek, både utifrån Wollstonecraft och egna erfarenheter. Hon är också bra på att upprätthålla dramatisk spänning, och utför ett detektivarbete när hon pusslar ihop Wollstonecrafts sejour i vår närhet. Det är ganska underhållande att höra hur vår kultur skildras utifrån – jag läste reseskildringen i min ungdom när jag hade min sturm und drang-period men hade glömt hur elakt skriven den är. Det klagas på maten, på kryddningen, på mängden socker som hälls över allt (av ideologiska skäl, eftersom Wollstonecraft var starkt emot slaveriet), på kvinnors kläder, och att de blir feta för att de inte rör på sig. Man önskar att hon hade fått återvända nu i 2020-talet, när träningshetsen är så utbredd på våra breddgrader, att både hälsokost och träning blivit en livsstil!

 

Bjärvalls bok ger en fin insyn i tidens politik och ägandeförhållanden, och det är en bra introduktion till den här författaren som alltså dominerar bokutgivningen i Sverige i år. Det är medryckande skrivet, men det flyhänta gör att man kunde önska lite mer friktion i framställningen. Den lösa strukturen blir en tillgång, och visar att gränsen mellan rörig och rörlig är hårfin – oftast hamnar hon på rätt sida. Den påtagliga beundran hon hyser tillåter henne också att närma sig Wollstonecraft med något som kunde kallas respektfull närhet, och det borgar för ett inkännande porträtt. Kort sagt: högst läsvärt!

 

(Jag ber om ursäkt för alla utropstecken i den här texten, men jag är måhända inspirerad av hur flitigt Wollstonecraft anlitade detta skiljetecken!)