Om du inte har levt under en sten de senaste åren har du förstått att ekopoesin är det häftigaste som hänt litteraturen sedan – hm, sedan sonetten. Från danskt håll är förstås Inger Christensen omöjlig att frångå i detta avseende. När Nanna Storr-Hansen i sin nya bok Bøgetid nämner björnbär och fjärilar – på mer poetisk danska: brombær och summerfugl – sker det i en slags samklang med den gigantiska föregångaren.
Det här är Storr-Hansens fjärde bok. Hon är född 1991, och jag har tidigare läst Mimosa (2018), och tyckte den var lovande. Denna utstakade bana fortsätter nu. Hon skriver vidare i sin allt ursinnigare kritiska genomgång av mänskliga tillkortakommanden i relation till natur och djur.
Kort sagt är hon en trevlig bekantskap. Not: trevlig betyder i förhållande till poesi något som kan vara oroande, eftersom poesin till sin natur uppvaktar idiosynkrasin och det som väcker bekymmer och besvärligheter. Hon skriver om att interagera med naturen, och bemöta den på dess egna villkor. Att vistas i skogen, ja, men också att röra sig mot en symbios med det växande, med mossan och mossen. Då kan hon – diktjaget alltså – gå så långt som att önska sig bli djur:
Ser en død rovfugl
i skovbunden
så jeg ved
det er tid
til at skifte form
Där rör sig Storr-Hansens dikt från att vara passiv betraktare till aktiv deltagare i det skogliga, i naturens egna kretslopp. Men dikterna berör också moderskapet, en graviditet och den växande magen, och hur biologin kickar in i en jämsidestillvaro med naturen. Det som skrivs fram i dikten är det stilla livet, som idag fungerar som ett alternativ till det hetsiga statusjagandet – men vänta bara, snart nog kommer denna rörelse bort från kapitalismen att vara norm, med fler och fler som tar sig bort från ekorrhjulen.
Därför, när Storr-Hansen i en av dikterna menar att kapitalismens enda årstid är våren (”forår” på danska) vill jag invända: det är väl ändå hösten (”efterår”) som är en mer träffande liknelse? Nu har det blivit sent på jorden, och dags att blicka bakåt, mot helt andra ideal, mot landsbygden. Där kan den här dikten fungera som vägvisare. Då kan vi behöva lära oss av djuren: ”angsten ligger i perler / som nyfødte ulve”, som det står i en annan av dikterna.
Barnomsorgen blir ett steg i denna reträtt från kapitalismen och kommersialismen och marknadsekonomin. Omvärldens betingelser ter sig i det perspektivet som en anomali, allt mer kryptiskt och överflödigt. Vi har dränkt oss i det som dränker och dränerar oss. Vi har också härjat och härskat över naturen, men nu är det dags för dess hämnd, när dikten ger den agens, och det mesta talar väl för att det är den som kommer att få sista ordet i det här meningsutbytet: ”nu spinder græsset / sin kåde hævn”.
Storr-Hansen rör sig närsynt över det närmaste och det minsta, och hon har medvinden i ryggen när hon skriver sina dikter. Det blir då försvarstal som argumenterar för att vi är en del av något större, och en del av dess växlingar. Så skriver hon en ny sorts naturlyrik som tar fasta på vår koppling till det växande, där vi ska sluta jaga efter den tomma sortens belöningar som girigheten unnar oss. Det finns större ynnestar än så, helt enkelt, och det kan kallas otidsenligt eller bara akut aktuellt. Nödvändigt är det i vilket fall att läsa henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.