När vi var samer, Mats Jonsson, Galago

I flera serieromaner har Mats Jonsson skildrat sitt liv, utifrån en självironisk utgångspunkt. För mig har det varit en fröjd att följa honom, eller det jag som han tecknat fram, med stark förankring i en norrländsk identitet och ett intresse för indiepop. I fjol gav han ut När vi var samer, som sensationellt nog nominerades till Augustpriset. Det som är sensationellt behöver inte vara förvånande, och här tar han sitt självbiografiska skrivandet ytterligare ett steg, i syfte att skildra en historia som medvetet har tystats ned – den samiska.

 

Premissen är att Jonsson år 2019 som 46-åring inventerar de böcker han har kvar att skriva. Han är knappast lastgammal, så det känns lite som att han summerar sitt liv i förtid. Men den bok han behöver skriva är sin egen familjehistoria, och den inleds när farfadern dör och han är ung pojke. I en låda finns några dokument som avslöjar att han i sin ungdom var renskötare och same, men att han tvingades dölja sin identitet och bli svensk som vuxen.

 

Genom serieromanen växlar Jonsson så mellan sin egen familjs berättelse och den samiska historien, som har långa anor. Ofta samverkar de: så kan han hitta spår bakåt till släktingar både på svensksidan och på samesidan. En förfader var rumlaren Sjul, en kyrkoherde på 1700-talet, som slog ihjäl en skjutskarl under en båtfärd.

 

Det är en berättelse om smygrasism och öppen fattigdom, men Jonssons berättelse är nyanserad. Så kan han visa att det inte alltid är negativ särbehandling när samer har straffats: det kan lika gärna ha handlat om klass (att vara fattig) eller kön (att vara kvinna). Som bekant är det vinnarna som skriver historien, och här är det också en fråga om att det är de skrivkunniga som skriver historien. Den samiska har inte varit tillräckligt nedtecknad, men Jonsson gör en stor insats, när han företar långa reportageresor bland annat upp till Arvidsjaur för att intervjua en 95-årig släkting.

 

Det är omständligt berättad, men behöver vara så. Liksom Joanna Rubin Dranger i nya Ihågkom oss till liv tar Jonsson med sig sina tvivel in i berättelsen. Ska han berätta? Går det att berätta? Vilka uppoffringar är han villig att göra? På tåget på en av sina resor norrut träffar han Jonas Sjöstedt, dåvarande ledaren för Vänsterpartiet, och de utbyter erfarenheter, tills berättarjaget oroar sig för att hans kändisfixering tar fokus från det han vill berätta: ”Jag är patetisk som vanligt”.

 

Det här sker ändå utan att det blir självupptaget, utan den egna historien bildar en relief till de större sammanhangen. Den historia som Jonsson levandegör blir dynamisk och oförutsägbar, och att säga att det är lärorikt och spännande är en underdrift. Det handlar om marginalisering och utplåning. På ett eget uppslag väljer Jonsson att kalla det ”kulturellt folkmord”.

 

Här berättas om kolonialismen, som försiggått under lång tid, och de rasbiologiska experiment mot samer som sysselsatte vetenskapen från slutet av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet, med tacksam uppmuntran från Nazi-Tyskland. Och det berättas också om orättvisa uppgörelser om äganderätt, om skillnaden mellan fjällsamer och skogssamer, och den inbördes hierarkin mellan dem.

 

Det blir också en smula magisk realism, när berättaren upplöser gränser i tid och rum och tjuvlyssnar på gräl mellan gamla släktingar från förr, genom tidsrevor som han själv förfogar över. Men det som dominerar är indignationen, som passerar ett filter som inte är enögt eller svartvitt. Det är en övertygande stridsskrift, där argumenten mestadels är lågmälda, och just därför så svåra att värja sig emot. Humorn är också lågmäld, och ger oftast vika för allvaret, som trots tyngden inte gör framställningen långsam eller trög.