Den gula tapeten, Charlotte Perkins Gilman, översättning Amanda Svensson; Valda dikter, Edith Södergran; Pyrrhussegrar, Stella Kleve; Milda Lena, Gertrude Stein, översättning Alva Dahl, Novellix

Man behöver inte tycka om jippon för att uppskatta att Novellix till årets internationella kvinnodag (8 mars) gav ut en ask med rubriken Fyra kvinnliga pionjärer. Det jag gärna applåderar är ambitionen i sig, att de vågar sig på ett djärvt urval som sträcker sig bortom det förutsägbara. Här finns världens kanske bästa novell – Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten” – tillsammans med en förbisedd svensk pärla från senta 1800-tal – Stelle Kleves ”Pyrrhussegrar” – och som grädde på moset två banbrytande modernister i Edith Södergrans poesi och Gertrude Steins prosa.

 

Perkins Gilmans novell har jag tidigare skrivit om flera gånger, och nu har Amanda Svensson gett sig på den (därmed avlöser hon Barbro Stenström och Irja Carlsson, Ingrid Maria Ringmark, samt KG Johansson). Det snillrika består i hur Perkins Gilman låter galenskapen sippra in i texten, samtidigt som vi inte helt ska befästa protagonisten som galen. Hon resonerar logiskt, när hon tampas med maken Johns rigorösa förhållningsorder, och även slåss mot de demoner som dväljs bakom den gula tapeten i det rum hon hålls inlåst i som följd av en förlossningsdepression.

 

Ebba Witt-Brattström bjuder på en svårsmält sexualiserad felcitering i sitt förord, när hon återger mönstret som ”fasansfulla vågor, likt stånd och svajande sjögräs”, medan texten har ”fasansfulla vågor, likt stånd av svajande sjögräs [min kursiv]” (originalet: ”like a lot of wallowing seaweeds in full chase”). Hon låter novellen bli ”en grundkurs i feministisk analys”. Sant, men novellen tillvaratar också den gotiska atmosfären, och psykologiskt är den en tidigt exempel på gaslighting. Stilistiskt är den briljant med sina kusligt avvägda formuleringar.

 

Eftersom de tidigare översättningarna till stor del följt andra principer än originalet är det lyckosamt att någon så kompetent som Amanda Svensson tagit sig an detta mästerverk. Här följs originalets rastlösa styckesindelning och febriga tempo när vi bevittnar kvinnans fasansfulla upptäckter:

 

   Jag tycker inte ens om att se ut genom fönstren – där finns så många krälande kvinnor, och de krälar så snabbt.

   Jag undrar om de alla fötts ur den här tapeten, precis som jag?

 

En ny urvalsvolym med dikter av Edith Södergran är kanske inte vad världen allra mest behöver just nu, men å andra sidan är det ett gott sällskap hon hamnar i, och om någon notorisk prosaläsare luras att få med sig poesin av bara farten är mycket vunnet. ”Valda dikter” innehåller tjugo av hennes mest kända dikter – av utrymmesskäl misstänker jag att ”Smärtan” föll bort, något som känns som en olycklig försummelse annars.

 

Marit Lindqvist från Edith Södergran-sällskapet har valt dikterna och skrivit ett vackert förord som tillvaratar styrkan hos Södergran. Och det är inte svårt att dela denna beundran för hur starka raderna förblir så här drygt 100 år senare. Dikten ”Violetta skymningar”, till exempel: ”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli … / Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen, / mannen är en lögn, den vita barn ej förstå, / mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.”

 

Hur vågade hon skriva så här djärvt? Intuitionen och konstfärdigheten samverkar i hennes dikter, som verkar vara skrivna just för oss i framtiden.

 

Stella Kleves rappt berättade ”Pyrrhussegrar” är en kort novell som jag stiftade bekantskap med i den suveräna antologin Synd, som Ordfront gav ut på 90-talet, med noveller av kvinnliga 1800-talsförfattare. Inget ont om denna novell, skriven av den blott 22-åriga författaren, men den som gjorde allra starkast intryck där var ändå Victoria Benedictssons ”Ur mörkret”. Senare skulle Kleve byta författarnamn till Mathilda Malling, och ge ut mer beskedliga romaner, men här – i ”Pyrrhussegrar” – är hon ganska radikal och subversiv.

 

Inledningen gör något som påminner om vad Deep Purple gjorde när de startade sin monsterhit ”Smoke on the Water” (”We all came out to Montreux, by the Lake Geneva Shoreline …”). Hos Kleve: ”Märta Ulfklo har kommit till Montreux för att andas alpluft, dricka druvsaft och bada i solljus – har kommit till Montreux för att dö.” Förlåt, Deep Purple, men ni är bara näst bäst i att ankomma till Montreux. 

 

Och Kleves novell provocerade män, genom att hon skildrar att det som orsakar Märtas dödsbesatthet är att hon kväst sina erotiska begär och att hon objektifierar män. Typiskt kvinnor att vara så provocerande. Skojar: typiskt män att bli så provocerade, menar jag förstås. I själva verket flyttar Kleve fram gränserna för vad som skulle vara kutym att skriva om med sin novell från 1886, två år efter Strindbergs Giftas-noveller.

 

Betydligt längre är Gertrude Steins bidrag ”Milda Lena” från Three Lives som kom 1909. Det här är faktiskt första gången den ges ut på svenska. Stein är sorgligt underrepresenterad på svenska, och det är modigt att låta henne ingå här. Alva Dahl har översatt med den äran, och är följsam med författarens misstänksamhet mot pronomen och synonymer.

 

Tjatigt och repetitivt? Ja, men så fungerar Steins musikaliska stil, som man antingen hatar eller fördrar, och jag ska inte sticka under stol med att det är knepigt att läsa. Lena Mainz är en ovanlig romanfigur, kanske en smula blåst, men också kanske bara ett offer för en författares skoningslösa genomskådande. Knepigheten luckras upp när vi följer Lena genom den längre novellen, och hennes sorgliga öde fördjupas och nyanseras. Belöningen är en absurd humor som varslar om stämningar hos Samuel Beckett och Thomas Bernhard.

 

De fyra Böckerna är snyggt formgivna av Lisa Benk. Jag är inte alltid helt nöjd med hur Novellix böcker ser ut, men här har man hittat en bra balans mellan det ibland pralinaktiga och det sobra, med sin djärva färgsättning. Porträtten av författarna är också drömskt vackra, med de fyra allvarsamt uppsluppna figurerna som var och en är värd att läsa och beakta, oavsett om det är jippobetonat eller inte.