Den dyrbaraste färgen – eller vad Hendrickje sa till Rembrandt, Marie Tonkin, Black Island Books

Poeten och översättaren Marie Tonkin framstår allt mer som en oskattbar tillgång för svensk litteratur. Nyligen utkom hennes översättningar av Else Lasker-Schüeler, och hon gav ifjol ut en del religiös dikt. Och hennes senaste projekt erbjuder en ny vinkel på ett klassiskt dilemma, hur man skriver biografiskt. Den dyrbaraste färgen är en diktsvit som ger röst åt Hendrickje Stoffels, som blev konstnären Rembrandts modell och käresta.

 

Det är en lämplig infallsvinkel som hon begagnar, och i flera av dikterna tar hon oss nära miljön, platsen, människorna. Dikterna är skrivna i dialog, med mest utrymme åt Hendrickje, som anländer till Amsterdam som tjugoåring. Rembrandt är änka, men tar sig genast an den tjugo år yngre kvinnan. Hon börjar som piga, men blir snart mer än så. Skandalen är ett faktum, och när de får dottern Cornelia förbjuds hon ta nattvarden.

 

Manliga konstnärers skamlöst själviska utnyttjande av kvinnor i kraft av sin position som geni finns det många exempel på. Carol Ann Duffys dikt ”Standing Female Nude” utgår från Georges Braques målning av en prostituerad kvinna: ”He tells me he’s a genius. / There are times he does not concentrate / and stiffens for my warmth.” Tonkin undviker att moralisera, och skildrar ett varmt men långt ifrån konventionellt kärleksförhållande mellan två jämlikar, när han förklarar : ”bandet som ringlade över min axel var en / orm, men den kunde inte bita mig, sa han, / den hade dött av mitt rena gift.”

 

Hur historiskt korrekt detta är låter jag vara osagt, och det kan kvitta. Det är en outnyttjad resurs att låta poesin bilda stomme för ett biografiskt skrivande, och använda sig av poesins friare förhållningssätt till vad som konstateras, att det kan vara sant i en icke-överförbar mening. Vad betyder det? Jo, ett konstnärligt friare skrivsätt innebär ett experiment, och som sådant kan sanningen fungera i antydningar – något som inte ska förväxlas med fake news eller alternativa fakta, utan bara att vi har att göra med perspektiv.

 

Och det perspektiv Tonkin väljer är lockande och trovärdigt, som när hon visar Rembrandts pennföring: ”I bilderna förvandlades hans svärta till kometer”. Eller helt enkelt att vi underskattar sanningen när vi tror att den är något vi lätt kan fästa vår blick på, något som har stelnat och inte försöker fly undan:

 

Det finns en demonisk sanning som visar världen

utan nåd. Vem som helst kan återge den.

Så annorlunda det är när den vi tror oss betrakta

lägger en hand på tavelramen och vi plötsligt

inte vet vem som är bild och vem som ser vem:

Jag har bett om det mildaste spegelglaset.

 

Tonkin låter oss följa med till en helt annan värld, men gör denna värld också del av vår egen värld. Här möter Rembrandt hyckleri och bigotteri. Och mötet mellan de två skildras som ett möte mellan två lika osäkert neurotiska tvillingsjälar, och det gör deras kärlek både stark och vacker. Vid Rembrandts sida går en ängel: konstens ängel, kunde man säga. Tonkin korsställer estetik med religion.

 

Hendrickje blir med tiden också den som driver Rembrandts affärer när det blir uppenbart att han saknar talang för detta. Och deras relation, okonventionell som den var, varar ända tills hon dör sexton år senare.

 

Det här är en diktsamling som inte bara skildrar denna period i Rembrandts liv. Det blir också en essä om seendet, och vilka vinster vi kan erhålla om vi skärper blicken. Det som Tonkin åstadkommer är en ytterst känslig närvaro, och skalar av det som ligger och förmörkar bilden. Det blir då en skildring av en relation mellan två människor, men också mellan människor och materian, mellan ting som utväxlar erfarenheter med ting – mellan yta och djup, helt enkelt. Eller mellan skvaller och fakta, och den bild som existerar bakom den etablerade bilden, det bortomvärdsliga, det som konsten sysslar med.

 

Vi ser med hjärtat, låter Tonkin Rembrandt underförstått yttra vid ett tillfälle. Jag tror en poet som Gunnar Ekelöf skulle hålla med, och det finns något av Ekelöfs känslighet hos denna betydligt yngre poet (född samma septembermånad, fast 76 år senare). Hon ger också Hendrickje agens, gör henne till mindre av ett objekt i periferin och mer av någon med avgörande påverkan på Rembrandts konstnärliga utveckling. Hon görs till en handlingskraftig bundsförvant.

 

Den dyrbaraste färgen är en tidsteckning över 1600-talet, då den mest kostliga färgen var den bergsblå, lapis lazuli, men som här skiftar i en röd nyans då det är så Hendrickje framträder för Rembrandt. Det är en vacker tolkning, och det är inte svårt att föreställa sig henne, eller de två, inbegripna i ett konstnärligt samarbete. Det här är en bok om delaktighet, om gemenskap, men också om den religiösa nåden som då och då kan glimta fram som ett högst oväntat ljus även i de mörkaste av världar:

 

När Rembrandt var där navigerade

hela rummet efter honom, för han hade

dragkraften hos ett uråldrigt träd.

Hans ansikte var bortom oskuld,

som om sekler vandrat igenom det –

 

men oväntat ibland lyftes skuggan

och jag tänkte på att det är utanför Eden

som Gud söker människan

 

Nog förtjänar den här hybridboken stor uppmärksamhet, något jag befarar inte blir fallet. Den är utgiven på det lilla Luleåbaserade förlaget Black Island Books. Även om deras högstanivå är högre än hos många mer publikdragande förlag tror jag deras böcker inte passerar nålsögat hos många tidningsredaktioner. Synd, då vi här har att göra med en poet som håller på att rita om kartan för det svenska poesilandskapet och lägga till ytterligare dimensioner.