Blod. Våld. Smärta. Extas. Det är de fyra väderstrecken i tyska Else Lasker-Schülsers poesi, som tillhör något av den starkaste lyrik du kan läsa från 1900-talets bidrag. Pärlor ur min krona är ett relativt generöst urval, översatt av Marie Tonkin, och det är välkommet i sitt spann över hela produktionen, från debuten 1902 med Styx fram till några efterlämnade dikter som utgavs efter hennes död 1945. Livsförloppet sträckte sig mellan 1869-1945, men författare är ju inte som idrottare som slutar springa, vilket Marina Tsvetajava påpekat. Poeter som Tsvetajeva och Edith Södergran – som väl är det närmaste man kan komma i ett stilistiskt signalement – är i högsta grad levande. Så när Södergran 1916 skriver ”Jag är ingen kvinna […] jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna”, kan det läsas likställt med Lasker-Schülers ord ”Jag är vatten därför är jag ingen kvinna […] ibland tar vatten form och då är jag hemlös”.
En urvalsvolym kom senast 2008 på Ersatz , Dikter och porträtt, med översättningar av Peter Handberg, Dikter och porträtt. Den innehöll 77 dikter – denna nya bok 81 dikter. Många dikter överlappar varandra – fördelen med Handbergs bok är att den är tvåspråkig. Man läser dessa två böcker gärna parallellt. Jag vill ändå slå ett slag också för en mer diminutiv introduktion, i den finfina antologin Tolv prisvärda poeter, som mirakulöst nog utkom på En bok för alla på 90-talet, med poeter som förbisetts av Svenska Akademien: Auden, Celan, Rilke, Lorca, med flera. De tio dikterna av Lasker-Schüler var min första bekantskap med hennes starka poesi, om man undantar en presentation av Ernst Brunner i Lyrikvännen på 80-talet.
Denna nya bok är fin, med sitt omslag av tecknaren Else Lasker-Schüler, med motivet Josef som offrar sitt hjärta till Giselheer. Teckningar och foton ledsagar läsningen, bland annat ett berömt foto där hon i en queer performance klär ut sig till prins och blåser flöjt med okynnig blick, lite som en korsning mellan Lilla My och Perfume Genius i pojkkläder och högklackade skor.
Men fin, också med de många dikterna, där så många är bekanta. Tonkin trycker i sitt efterord på tre dikter som synnerligen kända, däribland ”Mitt blåa piano”, och det invänder jag inte mot, så länge jag får lägga till minst en av de två dikterna med titeln ”Avsked”:
Men du kom aldrig med kvällen –
jag satt i stjärnströdd mantel.
… när det knackade på mitt hus
var det mitt eget hjärta.
Nu hänger det från varje dörrkarm,
också på din dörr;
en vissnad eldros bland ormbunksblad
i girlangens bruna.
Jag målade himlen björnbärsröd för dig
med mitt hjärtas blod.
Men du kom aldrig med kvällen –
… jag stod i gyllene skor.
Egentligen räcker det väl så, för att illustrera denna besynnerliga poesi, som ändå arbetar så hårt med vad som borde gälla som allmängods. Alltså: hjärtan, blod, månen, kyssar, sår, rosor, stjärnor, änglar, nätter. Men Lasker-Schüler förmår göra dessa slitna objekt djupt originella, genom att det abstrakta korsbefruktas med riktiga känslor.
Det tilltal som dominerar är högstämt, romantiskt, hyperboliskt, och fyllt med metaforer. Överfyllt, skulle nog många säga, och klaga på att symboliken är så tät att dikternas innehåll skyms. Det är en invändning som jag både kan förstå och ändå måste ringakta, och vad är det då som övertygar mig? Kanske konsekvensen, som är så lätt att följa i ett kronologiskt urval. Att fälla svepande omdömen om sedan länge döda författare har blivit en smidig genväg för den som inte ids bemöda sig om att ta reda på saker själv: därav de förenklade etiketter som fästs på författarnamn.
Sanningen är alltid mer varierad, mer nyanserad, mer irrationell. Lasker-Schüler svärmar, men hon gör det på ett nyktert, klarsynt sätt, och finner många uttryck för leda, likväl som för livslust. Redan tidigt skriver hon som någon som doppat inte bara fingertoppen utan hela sin själ i visdom, och ålderdomen ger sig till känna även i flera av de tidiga samlingarna: ”natten rör sig knappt - / som om ett majregn föll / på min åldrade dröm”, som hon skriver i en dikt ur Der siebente Tag från 1905.
Denna poesi är stämningsmättat expressionistisk, där konventionell naturlyrik blandas med inre strider. Konkreta upplevelser samsas med kosmiska känslor, ibland så djärvt att ens tanke kortsluts. Kort sagt: hjärnan antänds, men man brinner inte upp av det. Ofta anas en gudslängtan, inte endast i de dikter som utgavs i boken Hebräische Balladen 1913. Gud finns bara i sin frånvaro, men inte som i mystikens Via Negativa som en positiv förlösande och betydelsebärande kraft, utan mer som en plågsam saknad utan riktning och mening.
Den religiösa dimensionen är påtaglig, och ingår i projektet om förnyelse av de egna livsvillkoren. Längtan, helt enkelt. Kärleksdikterna är vemodiga i hur de konfronterar flyktigheten i alla kärleksmöten, hur tiden blir de älskandes fiende. Men också finns i dikterna en utpräglad förnimmelse av att vara på kant med tillvaron, att befinna sig på fel plats, och att uppleva sig som felaktig, bristfällig, annorlunda – helt enkelt, att vara utanför alla sammanhang. Främlingskapet tog sig in i hennes personlighet redan när hon var 24: ”Jag talar inte språket / i detta svala land / och lär mig inte gångarterna.”
Så kan hon skriva dikter där diktjaget är både åldring och barn. En del porträttdikter finns med, liksom en svit imponerande dikter till ”lekkamraten” Johannes Holzmann, ibland kallad ”Sasja” och ibland ”Senna Hoy”. Där finns kärlekens mysterium uppenbarad, den kärlek som övertrumfar döden och andra obetydligheter (avstånd i tid och rum, till exempel). Men också Georg Trakl ägnas en vacker porträttdikt, där några av stroferna förtjänar att citeras:
Från våra händer kysser vi
smältande drömmar.
Mitt hjärta samlar
rosor från din mun.
Mina ögon spiller kärlek till dig,
du jagar deras fjärilar.
Vad ska jag göra
om du inte är här?
Från mina ögonlock
droppar svart snö;
när jag är död,
lek med min själ.
Denna bild av snö är en av de återkommande troperna. Snö som symbol för känslomässig kyla är inte originellt i sig, men Lasker-Schüler investerar i en slags konstruktiv självömkan när hon skriver om snö, om flykt, med enkla medel som samtidigt är sofistikerade. Hennes egensinniga troper härstammar ur en märklig slags stolthet, okuvlig och våldsam och smått rovdjurslik. Dikterna är också hårt förankrade i ett kaosigt fattigt livsöde, med flera skilsmässor och en son som dör i tbc vid 28 års ålder. Efter nazisternas maktövertagande 1933 flydde hon till Schweiz och levde de sista åren i Jerusalem.
För jämförelsens skull, slutligen, kan inledningen ur den så berömda dikten ”Mitt blåa piano” exemplifiera översättningens konst. Originalet: ”Ich habe zu Hause ein blaues Klavier / Und kenne doch keine Note / Es steht im Dunkel der Kellertür, / Seitdem die Welt verrohte.” Tonkins version först: ”Där hemma har jag ett blått piano, / men läser inga noter. / Det står bakom en källardörr / sedan världen blev förråad[1].” Det blir hos Handberg (2008): ”Hos mig finns ett blått piano / Som jag inte kan spela på. / Det står i skuggan av källardörren / Sen världen blev förvildad och rå.” Och så Berit Skogsberg (1966): ”Ett blått piano därhemma jag har / Men kan inte spela en ton. / I källarens mörker det stått i förvar / Alltsedan världen blev ond.” En variant finns också hos Bodil Zalesky, på hennes blogg (2006): ”Här hemma hos mig finns ett blått klaver / Men jag kan ingen endaste not. / Det står i mörkret vid källardörrn / Sedan världen blev hård och rå.” Samt Sonia Almaus odaterade: ”Jag har ett blått piano hemma / Även om jag inte känner några anteckningar. / Det ligger i källarens dörr, / Sedan världen blev oförskämd.”
Ganska stora skillnader. Först med Tonkin inleds rader med gemen bokstav, något som väl följer svensk konvention bättre än tidigare versioner. Skogsbergs onda värld har med tiden blivit mer i enlighet med originalets ”verrohte”, och bokstavligen rå, hård, förvildad, förråad. Men också instrumentet ändrar skepnad: ett piano väljer alla, förutom Zalesky, som i en not också motiverar ordvalet. Det är också en tolkningsfråga om man väljer att läsa andra radens noter ordagrant, som Zalesky och Tonkin gör, eller om det ska stå för utförandet, att spela på pianot. Är det en skugga eller ett mörker som källardörrens dunkel utpekar? Tonkin tar kompromissen i anspråk: att det står bakom dörren är tillräckligt i sig, och pekar ut det suggestiva som diktens förutsättning. Det är också en suggestiv dikt fortsättningsvis, men att ta sig dit är något du får göra på egen hand.
För det är, om det inte har framgått, en försummelse att undvika denna poet. Man kan kalla många tyskspråkiga 1900-talspoeter för ovärderliga, men för mig finns bara en handfull som jag inte klarar mig utan: Rilke, Celan, Sachs, Bachmann, samt Lasker-Schüler.
[1] I en tidigare version från Dixikon (februari 2022) lyder Tonkins översättning lite annorlunda: ”Jag har där hemma ett blått piano / men läser inga nottecken. / Det står bakom en källardörr / sen världen blev förråad.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.