att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 juli 2015

Veckan innan. Från Åhléns till döden, Anna Axfors, Romantisk eftertext. Och vi fortsatte att göra någonting (appendix), Elis Burrau, Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø, Ingvild Lothe, Om jag dör ung, Hanna Rajs Lundström, AFV Press


På det lilla norska förlaget AFV Press utkommer i sommar fyra diktböcker i det stora otympliga A 4-formatet, ”chapbooks”. Tre av poeterna är svenskar, och jag ska nu skriva en samlingsrecension utan att försöka klumpa ihop dem.


Anna Axfors (född 1990) är bekant från ett par debattartiklar hon skrivit i Aftonbladet i sommar (3/7 och 17/7), om skillnader i svensk respektive dansk utgivning av poesi, där den senare befinner sig i ett mer generöst läge. Hennes bok Veckan innan. Från Åhléns till döden är nog den märkligaste i den här kvartetten: mest apart, minst av allt lik reguljär poesi. Alltså även för den som tagit del av den unga danska poesi som uppmärksammats på senare år, hur den varit så spontan och lös i konturerna.

Spontan och lös i konturerna är också Axfors dikt, som berättar om en vardag som innehåller sex, twitter, skriva dikter, och en rolig litania om köphets kopplad till poängsamlande i en Åhléns-klubb. Det är livet, tänker jag när jag läser. Ett nedslag i en tillvaro, både ocensurerat och obearbetat. Det spontana tilltalet, där det nonchalanta men samtidigt så exakta språket ibland ger efter för ett talspråk som tar av sig grammatikens tvångströja (”folk har skärt upp sina armar”), kan erinra om hur Stig Larsson kunde skriva dikter på 80-talet.

Men sådana analogier tar mig ingenstans. Axfors kopplar ihop Lispector med Carola, och det är fyndigt. Lite internt blir det när hon snackar med Elis (Burrau), som ju ingår i utgivningen. Det är högt, det är lågt, men framför allt: det är fritt, och det är den friheten som jag bara kan hoppas att Axfors tar med sig när hon fortsätter skriva, att hon vågar vara så här ohämmat loj. För det hon gör är något helt annorlunda, något som har saknats.


Elis Burrau (född 1992) debuterade i Brombergs Blå blixt-antologi Den sista fasta kontinenten i januari i år. Hans bidrag här Romantisk eftertext. Och vi fortsatte att göra någonting rörande (appendix) är mindre busig, men har kvar den dråpliga blicken på världen. Här från ett hotellrum i Niagara, USA. Reseskildringar är eländiga, och efter att ha skildrat några sexscener i en jacuzzi och en fläckig heltäckningsmatta önskar jag nästan att vi skulle bli kvar i det där klaustrofobiska hotellrummet.

Torftigheten är påtaglig i Burraus muntert deppiga monologer. Det handlar om att vara ung, om att vara rädd för vad som komma skall. När man är ung tittar man inte gärna bakåt – men är det konstruktivt att titta framåt? Det svåra i att leva i det så kallade nuet, det är vad jag hittar i de här dikterna, som ger ett mer färdigt intryck än Axfors. Men också den där hotande känslan: gör jag fel nu, säker jag fel saker nu? Blir jag avslöjad om jag gillar det här, hamnar jag då utanför den bubbla det innebär att vara ung? 

Det är melodisk dikt, och trots den invändningen – den garderingen som Burrau ger efter för – blir jag hänförd av hans udda ljussatta dikter, där ljuset på något sätt faller fel över hans karaktärer och miljöer, ställer dem i fel dager. Hans dikter påminner inte om annan dikt, kanske jag tänker på David Hockneys tavlor, de som också arbetar med anti-idyll och människor som bär på sådan djupa hemligheter bakom sin ytliga gestik.


Ingvild Lothe (född 1990) är norsk poet som arbetar med betydligt mindre medel, åtminstone verbalt. Hennes bok Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø har en titel som ganska precist fångar in hennes tematik. Sex och döden.

Men det handlar mest om vuxenblivandet, även här, om hur diktjaget sörjer sin barndomskropp, sin barndoms kropp. Hon besöker en äldre släkting, de dricker alkohol, och hon funderar på om det är farligt att ha sex när man är gammal – släktingen sägs vara mellan nittio och hundra år: ”hun forteller meg at hun noen ganger knuser et ribbein men at det er verdt det, at nærheten er verdt det.”

Lothe har skrivit en självständighetsförklaring. Det är livet, tänker jag (igen), men att även här finns den klaustrofobi som jag tycker Burrau gestaltar så bra. Lothe skriver komprimerat, ibland bara en enstaka mening, men de är laddade med innehåll och tyngd.


Hanna Rajs Lundström (född 1991) läste jag ett längre utdrag av i 10TAL #14 2013, och hon har gett ut två haikuböcker på förlaget tidigare, tillsammans med Tom W-O Silkeberg och Isis Mühleisen. Hennes bok Om jag dör ung är nog den som allra mest liknar en ordinär diktsamling, vad nu det innebär. Den blurbas av den vid det här laget nästan allestädes närvarande Burrau, som kallar den sorglig och rolig – jag håller med till hälften, och finner nog utöver det sorgliga mer av konventionell skönhet än humor.

Också här förmedlas en tristess, kopplad till tiden, dess obevekliga gång, paniken i ett medvetande som gjorts uppmärksam på att inget är för evigt. Hur nu detta medvetande ska förhålla sig till den jobbiga döden, till exempel.

Rajs Lundström skriver sammanhållen dikt, med ett allvar och ett distinkt tonfall som imponerar och fyller mig med stora förhoppningar. Är det storartad dikt eller kan det bli? Där lutar jag kanske mer åt det senare, men kan känna att det är dikt som får det att bränna under fötterna på mig. Det hon har gemensamt med Burrau är säkerheten i uttrycket, att komma fram till ett tonfall som låter så här med en självklarhet som inte kan ifrågasättas.

Det slår mig i efterhand att tre av böckerna har ordet ”död” i titeln, och det är säkerligen helt på sin plats: det är när man är ung man ska tänka på sådant. Även om jag alltså hittar spår av poesi här och där tycker jag om att de fyra inte går poesins ärenden fullt ut, utan uppfinner en egen poetik. Det liknar inget! utbrister jag, med ett parentetiskt ”tack och lov”.  

2 kommentarer: