Norma Jeane Baker av Troja. En version av Euripides Helena, Anne Carson, översättning Lars-Håkan Svensson, Ellerströms

Norma Jeane Baker blir Marilyn Monroe, men hon blir också Helena av Troja i Anne Carsons fyndiga omtolkning. Det sker i pjäsen Norma Jeane Baker av Troja, som hade premiär 2019. Nu har den översatts till svenska av Lars-Håkan Svensson. Att allt mer av Carson översätts är välkommet. Denna pjäs är en originell bearbetning av en av Euripides mindre kända dramer, Helena, som skildrar det mångbesjungna kriget om Troja. I det föredömliga efterordet redogör Svensson pedagogiskt kring de omständigheter som Carson har förhållit sig till.

 

Det här är en pjäs, en meditation, en provokation. Carson har en uttalad feministisk avsikt: män dyrkar våld och älskar krig. Vi väntar fortfarande på att den tesen ska vederläggas. Pjäsen handlar om slaget om Troja – mm, ja, på sätt och vis. Den handlar om Marilyn Monroe – mm, ja, på sätt och vis. Den berömda skådespelerskan – det blonderade bombnedslaget – blir en projektion för allas fantasi, en kanvas där önskningar och fantasier kan fästas.

 

Att korsa tidsplan är Carsons specialitet, att bedriva anakronism. Då får man godta att en del saker bryter mot logiken. Det kan påminna om hur Sara Stridsberg arbetar i sin roman Drömfakulteten, när hon låter Valerie Solanas citera flera textrader ur låtar av Hole från 90-talet (Solanas dog 1988). Carson utnyttjar att det redan finns en dubbel identitet hos Marilyn Monroe – att Norma Jeane Baker redan i sig bär på en splittring. Så ansluts Norma Jeanes stickning med Helenas vävning, där båda gestaltar det trojanska kriget. Men det är också den enda formen av kommunikation som är tillåten för dem. Marilyn Monroe ville uttrycka sig konstnärligt och skrev poesi, men denna verksamhet störde bilden av henne som oförarglig sexsymbol.

 

Det som liknar kaos är strikt ordning – och vice versa. Hos Anne Carson är hela tillvaron osäker och föremål för ständig omvärdering. Men denna värld är också märkligt stabil, märkligt fixerad, märkligt bunden av logik. Det är frågan om en rationell omtolkning inte bara av Euripides pjäs, utan av hela verkligheten. Året är 1952, Marilyn Monroe är i färd med att spela in en film med Fritz Lang, men året är också 2019, med facit av vad vi vet om Monroes öde. Hon tillåts segla genom tidsrummen och förankras i ett nu – men inte för att där bli en trygg och fast punkt, utan hon svävar i sitt prekära läge, och vi förhåller oss till detta öde utifrån våra samtida värderingar, och blir konfronterade med de eventuella lärdomar vi har dragit av senare tids samhällsdebatter.

 

Då finns det också utrymme för en anspelning på nutida migranter i båtar:

 

Jag ser resväskor och cykelkedjor och en disk full av ostar,

en disk full av rökt kött och fisk, kuddar, ryggsäckar,

Biblar, en STOP-skylt, en tomteluva, folk.

Döda människor.

Några levande.

Några försöker armbåga sig upp i vår båt,

Jag motar bort dem med en båtshake.

[jag stör mig lite på att Svenssons översättning ger versal åt ”jag”, när det är kutym i engelskan att ”I” ges versal, men att det är något som ännu inte nått svenskan: kommatecknet på raden innan är inte tillräckligt starkt för att motivera ett ”Jag”]

 

Carson mixar drama med poesi, historia, filologi och etymologi. I pjäsen finns också nio lektioner i krigshistoria, ett inslag som förstärker det anakronistiska och också tidlösa i den fascination som delar av mänskligheten uppvisar inför kriget. Där finns också ett kortare resonemang om smuts (den som vill läsa mer utförligt hänvisas till den udda diktsamlingen Lediga män, som utkom på svenska så sent som i fjol).

 

Svenssons översättning är oftast förhållandevis lyckad, även om det ibland är onödigt att förtydliga och förenkla, som när ”WMD” blir ”massförstörelsevapen”. När Ted Hughes anropas i ett sidospår trillar ett frågetecken bort, och jag är inte heller helt ense med att originalets ”You are in agony” blir det mer omständligt utformade ”Du lider vidriga plågor”.  

 

Att översättningen slopar en del av slutrimmen gör att effekten dämpas något. Carson låter Norma Jeane göra en poäng av kopplingen drink-think, något som översättningen inte lyckas återge. Likaså blir en av originalets starkast uttalade feministiska fraser lite för mjäkiga på svenska. Jämför ”Oh my darlings, / they tell you you’re born with a precious pearl. / Truth is, / it’s a disaster to be a girl” med svenskans ”O mina älsklingar, / ni får höra att ni fötts med en dyrbar pärla. / Men sanningen är ju / att det är en katastrof att vara flicka.”

 

Det är en generell tendens att de svenska versionerna av Carson låter mindre oförvägna. Ändå ska det tilläggas att det mesta fungerar bra, och att man mer än gärna fortsätter läsa nya översättningar av denna kanadensiska stjärna.