Winter Recipes from the Collective, Louise Glück, Carcanet

Blygsamhet och anspråk är två poler i Louise Glücks poesi, som vistas i spänningsfältet mellan dessa ytterligheter. Hennes nya bok Winter Recipes from the Collective är väldigt typisk i sitt sätt att frammana både pretentioner och ödmjukhet. Den är kort, med endast femton dikter, och är den första sedan 2014 – den längsta skrivpausen sedan mellanrummet mellan hennes två första böcker 1968 och 1975.

 

Inledningen åkallar det blygsamma, med den enkla titeln ”Poem”, och två inledningsrader som faller lika lätt som snön: ”Day and night come / hand in hand like a boy and a girl”. Men snön faller inte i Glücks dikter: den sveper sidledes, bildar ljusa streck i det mörker hon alltid har frammanat. Så är också titeln präglad av kyla och mörker, i stark allians med förra bokens frammanande av natten (Trofast och ädel natt). Enkelheten bär dock på bråddjup i denna inledningsdikt, med ett par som flyger i luften likt Chagalls figurer. Men hos honom svävar de – här sjunker de endast, djupare och djupare. Frasen ”downward, downward” blir en återkommande trop i samlingen, där människor och snö förenas i en rörelse nedåt. Kanske Glücks kärlekspar återspeglar Paolo och Francesca i Dantes komedi, de som surrades fast vid varandra i vinden som påminde om kraften i deras ömsesidiga förälskelse.

 

Vinden bär oss varsamt genom livet, ja, men den kastar oss också hit och dit på sitt skoningslösa sätt. Och varsamhet och skoningslöshet är två andra poler i Glücks poesi. Det är en dikt som uppvaktar det farliga, det egenartade och det hemska, för att ur den positionen förmedla en sublim visdom. Därifrån finns stoff kring konstens och historieberättandets mysterier.

 

Andra poler lyder: dödsförnekelse och livsförnekelse, eller om man ska vända på det och tala om en viss form av –bejakelse. Att bejaka det man förnekar. Figurerna i Glücks dikter beter sig som de människor gör vi möter i drömmar: de gör fel saker, olämpliga saker, gör oss besvikna, men kanske enbart för att de vi möter där är mer autentiska än de vi möter i verkligheten.

 

Genom sina senare samlingar knyter Glück ihop livsöden, utifrån sin egen historia. Här berättar hon i flera dikter om en sjuk syster och den annalkande döden. På ett sjukhem skojar hon med systern som dricker gin men utelämnar isen, för att blidka sjuksköterskornas tro att hon undviker att hålla sig uttorkad. Det finns också dikter om hur det är att vara barn, och att självständigheten anländer till ett högt pris, som heter ensamhet:

 

All too soon I emerged

my true self,

robust but sour,

like an alarm clock.

 

Det är en dråplig bild, men också fullt möjlig att relatera till, för ärligt, vem har inte känt sig lika grinig som en väckarklocka?  

 

Den fyrdelade titeldikten anger också en medvetenhet om att hur svårt livet än är, så väntar alltid svårare tider. Så blir det en livsbok, en praktisk och användbar bok med råd om hur vi ska ta oss an dessa svårigheter som livet medför. Och är poesi ett slags recept? Ja, fråga danske poeten Morten Søndergaard, vars Ordapoteket nyligen utkommit på svenska (se recension på bernur i morgon). Hos Glück är det ändå nödvändigt att hålla sig på god fot med det som gör ont: ”The book contains / only recipes for winter, when life is hard. In spring, / anyone can make a fine meal.”

 

Mildhet och framfusighet kunde man kalla de poler som återgavs som varsamhet och skoningslöshet, med bistra sanningar som uttalas medlidsamt och barmhärtigt. Det vore lätt att betona Glücks brist på sentimentalitet, men det är inte hela sanningen. Men poesi är inte heller enbart världens icke erkända medicin. Poesin är inte något som lindrar, den kan bara uppmärksamma och bekräfta de svåra och jobbiga känslorna och de hårda ögonblicken – dessa delade och gemensamma erfarenheter, de kollektiva stunderna som titeln anspelar på.

 

I några av de kortare dikterna, främst i en onödig pik mot en nyligen avgående amerikansk president, är koncentrationen inte helt genomförd. Kanske det är så enkelt att bryskheten tillåts dominera för mycket i några av dessa korta dikter. Annars är den här korta samlingen präglad av förtätning och ett oerhört fokus, med många rader som måste räknas till hennes klart starkaste. Så ja, det är en utomordentlig samling, omsorgsfullt genomarbetad.

 

Det mörker som alltid varit en instans i hennes poesi är här ännu mörkare, där hon berättar om vikten att göra natten tillräckligt mycket natt, för att tala med Kafka. Minnen från barndomen tränger på, som man tänker sig att ålderdomen är till sin natur, ett ständigt umgänge med skuggestalter från ett förflutet:

 

How heavy my mind is,

filled with the past.

Is there enough room

for the world to penetrate?

It must go somewhere,

it cannot simply sit on the surface.

 

Där finns en nyckel till Glücks poesi, att hon ändå lyckas skapa detta utrymme, där omvärlden ändå ges tillträde, hur interna och privata dikterna än blir. Något liknande gäller för en annan poet med stark förankring i privata erfarenheter, Anne Carson, som likt Glück arbetar med mytskapande som tar spjärn mot egna erfarenheter. Det ger bådas dikter en märklig dubbel nivå, som ger energi åt deras skrivande och även åt läsaren.

 

Men det är inget lugn som framkallas ur dessa dikter, snarare ett kaos som måste hållas tuktat för att inte göra oss helt maktlösa i vår förtvivlan. För sanningen är inte lugn, som Glück påminner oss om i en av de senare dikterna, försåtligt nog kallad ”A Children’s Story”: sanningen är förtvivlad. Då behöver vi drömmarna, eftersom verkligheten slår sönder oss.