Förra årets Nobelpris innebar ett större allmänintresse för Louise Glück, och i ett huj ökades takten med svenska översättningar, som det senaste året har dubblerats från tre till sex titlar. Det är lovvärt, och den som inte får nog kan vända sig till de två essäsamlingar som har utgetts. Den senaste utkom 2017, American Originality, och eftersom jag råkade få tag på den har jag nu läst den.
Det rör sig om essäer i skilda ämnen – hämnd och läkandekultur är två av dem – samt tio förord som ägnas åt prisvinnande poeter i två tävlingar där hon agerade domare åt dels The American Poetry Review och dels Yale Younger Poets Prize. Tidigare vinnare av Yale-priset inkluderar bland andra W.S. Mervin, Adrienne Rich, Robert Hass, Carolyn Forché (också utgiven på samma svenska Rámus som utger Glück) och Cathy Song. Huruvida någon ur Glücks urval – åtta poeter från åren 2003 till 2010 – blir lika bemärkta namn som uppräkningen nyss vet vi inte ännu, men hon avslöjar en viktig princip vid urvalet: hon handplockade poeter som uppvisade en stil som låg så långt bort från hennes egen poetik som möjligt.
Förorden ger Glück tillfälle att definiera sin egen poetik, men det gör hon gott nog också i de övriga texterna. Hon skriver om förståelse som något oavslutat, och att man inte ska räkna med att förståelse av poesi är ett mål som ska uppfyllas. Det kan låta självklart, men kan också behöva påpekas lite då och då. För henne blir poesi något som visar hur vi ser på världen. Hon kommer också på ett fyndigt alternativ till det vid det här laget lite uttjatade begreppet ”introvert personlighetstyp”: hon kallar det ”a certain gloomy inwardness”.
En lång text om romantik och narcissism hör till bokens höjdpunkter. Men är det inte en dubbel kliché när man säger att vår tid är 1. romantisk, och 2. narcissistisk? Förvisso, men Glück adderar en dos exhibitionism till denna modell. Och litteraturen befrämjar exhibitionism. Med svidande vackra formuleringar tar Glück oss genom poesins starkaste stjärnor och berättar om Sylvia Plaths lindansarjag, om Rainer Maria Rilkes onanistiska längre dikter – hon föredrar hans kortare dikter – och om Emily Dickinsons intensiva avslöjanden, med mera.
I samma essä skriver hon klarsynt om inflytande: ”We cannot choose our influences: these are rooted in those responses we cannot (and would not wish to) control. But we can recognize the grip of unproductive influence as we recognize dangerous seductions.” Med andra ord: lär dig skilja ut det som skadar dig, och överlåt resten åt intuitionen, åt ditt väderkorn, som ligger bortom intellektets stränga granskning.
Det som gör Glücks essäer så spännande är att hon kombinerar de kategoriska utsagorna med nyansering, så att hon hela tiden yttrar starka åsikter som undermineras av tvivel. Om det i sig låter improduktivt eller att det skulle motverka sitt syfte är jag rädd för att du har fel, för här finns ändå material som pekar ut nya riktningar för poesin. Hon vågar ta ställning, och skriver om hur man i tonåren är intelligent på ett helt annat sätt än när man når en mognare ålder. Tonåringens intelligens är ren attityd, och mer beroende av uttryck och stil än av noga överlagda tankar.
Hennes egna mogna tänkande är präglat och styrt av tvära kast, vilket onekligen skapar en nyckfull stil. Flitigt ställs kolon och parentes i beredskap för att tjänstvilligt föra in brådskande tillskott, och om det låter stressigt och forcerat är jag återigen rädd för att du har fel. Det blir ett tänkande som aldrig vilar, som fortsätter verka, som fortsätter ingjuta nytt innehåll och ny mening åt gamla stötestenar. Shelley kallade i en berömd essä poeter för världens icke erkända lagstiftare (på tal om Rilke får man väl tillägga att också Shelleys längre dikter är onanistiska), men med Glück finns det fog för att utnämna poeterna till världens icke erkända men egentliga filosofer. När Thorild – Sveriges Shelley, så att säga – skaldade: ”Tänka fritt är stort men att tänka rätt är större” glömde han att poeter ska tänka vackert, och att det vackra är det sanna (som Keats hävdade – se där ännu en poet som skriver långa onanistiska dikter …). Att tänka vackert är att tänka rätt.
Och Glück tänker när hon skriver, och når förbluffande slutsatser om en poet som Frank O’Hara, som hon äger visst släktskap med, i en redovisning av kombinationen mellan övermod och ovarsamhet. Fast är inte det den amerikanska poesin i ett nötskal, denna mix av arrogans och slängighet? Inte enbart på ett negativt sätt, så klart. John Berryman och Elizabeth Bishop – två av de mest fängslande 1900-talspoeterna – äger också denna förmåga att växla mellan sådana ytterligheter, och ur den dynamik som uppstår där skapa sin minnesvärda poesi. Utplåna gärna all amerikansk poesi, men lämnas Emily Dickinson, Sylvia Plath, Elizabeth Bishop och John Berryman kvar, då är jag nöjd.
Det Glück förordar är ”instinct, guesswork, nerve”. Det är en bra metod för att läsa poesi. Men hon visar också med eftertryck att konstens strategier inte ska misstas för privat våldsbejakande eller privat aggressivitet. Det är verkligen på tiden vi lämnar den nedlåtande diskussionen om ”bekännelsepoesi” bakom oss, då den statiska diskussionen är oförmögen att frigöra de konstnärliga mekanismer som ligger bakom starkt självbiografiska dikter av till exempel Anne Sexton, Plath och Berryman. Därmed tillåter sig Glück att försvara lidandet, men inte som ett självändamål som automatiskt genererar bra konst. Eftersom lidandet är svårt blir dess uttryck också svårt att genomföra, och hon betraktar trauma och förlust som en otillräcklig och halvfärdig metafor.
När hon själv skriver bekännande, i en självbiografisk text med den talande titeln ”Fear of Happiness”, handlar det om smärta och tvångstankar. När hon är ung går hon i terapi, men blir orolig för att hon därmed ska tappa kontakten med sitt skrivande om hon blir för lycklig. Så hon pratar med psykoanalytikern, som ger lugnande besked: ”His response was memorably succinct. The world, he told me, will provide you sorrow enough.” Läsning ska inte skydda oss från orena tankar och är inte heller något man ska söka sig till för att känna sig säker, utan är något som utmanar ens uppfattning om världen. Som Lyra Koli uttalade sig i en radioessä nyligen: författare är usla kompisar som uppsöker det som vi andra lärt oss att förtränga. De ”intresserar sig för det faktum att hon kan känna avsmak för sitt eget barn, begär till sin bästa väns partner eller förakt för sina närmsta vänner.”
Ändå utgör Glücks essä om lycka ett försvarstal för glädjens förmåga att överraska, medan det är ohälsan som tiger still. Det går stick i stäv med den vanliga uppfattningen att det är olycka som alstrar konst, och hon bryter också det kontrakt som Tolstoj upprättade med sin berömda romaninledning till Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Det är möjligt att hon är lite väl lyckligt entusiastisk över poeten Stephen Dobyns, som hon skriver utförligt om. Jag har läst för lite av honom, men det jag har läst får mig att misstänka att Glück gör honom lite bättre än han egentligen är. Det må så vara: hennes analys rör sig ändå mot allmängiltiga slutsatser om en poesi som inte behöver vara rädd för att ställa sig – med Knut Hamsuns ord – i humbug upp till midjan.
American Originality är en bra titel, och Glück är sannerligen en amerikansk poet, på gott och ont. Ja, jag älskar hennes poesi, och tycker att hon är en stark röst och väl värd sina priser. Men hon står också för en slags poesi som ibland ter sig utstuderad och anpassad, och paradoxalt nog kanske just i den stora spridningen i stilarter, som ändå inte tillåter henne att överge sitt helamerikanska idiom, som hon själv identifierar som just sprunget ur övermod och ovarsamhet. Kort sagt: pratig, mångordig, charmig. Ja, lite burdus och tvär, rättfram och påträngande. Men hon gör det ju bättre än någon annan amerikansk poet just nu.
Skriv om Charles Simic; den mest intressante av amerikanska poeter av idag. Har du upptäckt Philip Lamantia? /Mats
SvaraRadera