Läppstifterska, Marisol M • Fredrik Ekelund, Bonniers

På Bonniers hemsida letar jag efter Marisol M:s böcker, men går bet. Jag måste söka på namnet Fredrik Ekelund, trots att båda namnen står angivna på förra årets diktsamling Läppstifterska.

 

Historien är välbekant nu, speciellt efter den självbiografiska boken Q från 2018, ett viktigt och välskrivet dokument i de sparsmakade rapporter som utgetts om svenska transpersoners historia. Man kan säga mycket om den boken – tillrättalagd var den inte. Denna ärlighet återkommer i den här poetiska versionen återberättad i brottstycken. Marisol M/Ekelund (så kallas hen på omslagets innerflik) söker efter tecken, mönster och spår, och letar i barndom och uppväxt.

 

Där återskapas personporträtt, människor med beteende som i efterhand ter sig ovanliga. Även om dikterna ibland är lite väl överförtjusta i poänglösa ordlekar finns starkare partier som prövar olika modeller för att skildra den upplevelse Marisol M/Ekelund gått igenom. Det sker när van-ligheten bryts mot van-sinnet, för att inte tala om van-an, och allt som hämmar oss. Det sker också när hen skriver om sex, där ”ex-tas” och ”ex-it” förlöses i att ”existera”, något man gärna unnar hen.

 

Det sker även i återkomster till en del av de råbarkade miljöer hen vistats i som Fredrik Ekelund, främst arbetarklassen och fotbollen. En del av fotbollsdikterna upplever jag som pliktskyldiga, men en gång reflekterar hen över sin dubbla identitet, i en juxtaposition av macholiraren och kvinnan inom sig när bollen slås ”till läpp- / stifterskan, nagel- / lackerskan, den bång- / styriga”.

 

Men också anslaget imponerar, när Marisol M/Ekelund får syn på följande i

 

ett skyltfönster, där, just

 

     där,

 

när jag upp-

 

     täcker mej själva,

 

du är hon, hon

 

     är du

 

[…]

 

ingen

 

     väg

 

          tillbaka

 

I sådana ögonblick som utlöser begrepp som ”mej själva” lyser boken som starkast. Dikterna uppehåller sig vid pluralism, mellanvarelser, splittring, resor, våld, mod och rädsla, sexualitet, kropp, trasighet, förändring och förvandling. Poesin blir något att klamra sig fast vid när allt är osäkert, även om poesin i sig har osäkerheten som sitt modus. Men den är också, likt Marisol M/Ekelund, gränsöverskridande till sin natur, tillåtande och normutmanande och faktiskt queer. Språket blir också en trygghetsfaktor när allt annat ter sig osäkert.