Transformation är något som hör naturen till, och givetvis har även litteraturen lämnat plats för sådana förvandlingsnummer. När huvudpersonen i Rachel Yoders debutroman Nightbitch upptäcker att hon får hårväxt som går bortom det generande, att hon får en knöl i svanken som liknar en svans, att hon tilldelas sex bröstvårtor och att huggtänder börjar växa i hennes käke, så väcks tanken: kanske hon inte bara är en 37-årig kvinna, utan också – en hund?
Eller vaddå kvinna? Hon är mamma i första hand, och tar hand om en tvåårig son medan mannen är ute på ständiga affärsresor. Han dimper ner på helgerna ibland, med skarpa tillrättavisningar om markservicen inte skötts tillräckligt klanderfritt. Är det konstigt om hon längtar bort någon gång, är det konstigt om hon drömmer om att skapa sig ett annat liv? Hon – som genomgående inte kallas annat än ”the mother” – blir ”Nightbitch”, något som alltid funnits som potential i henne. Kanske i alla kvinnor, som behöver hemligheter för att inte gå under av tristess eller av ledan i att omges av medelmåttor.
Marguerite Duras har i Vardagens ting illustrerat denna maktlösa känsla hos mammor: ”det är möjligt att kvinnan utsöndrar sin egen förtvivlan under sina moderskap, sina äktenskap. Att hon förlorar sitt rike i var dags förtvivlan, och detta under hela sitt liv.” Jämför för all del Gunnar Ardelius text i DN i fredags om vad en pappa känner när hans barn nyss fötts: en stark impuls att åka Vasaloppet. Yoder har själv kallat sin roman för ”löst självbiografisk”, ett besked som förankrar romanen i upplevd erfarenhet, att det metaforiska överlappar det befintliga.
Hon introducerar tidigt i sin roman Charlotte Perkins Gilmans sublima mästerverk ”Den gula tapeten” som intertext, och det är uppenbart att vi har att göra med en liknande dikotomi mellan manlig rationalitet – maken här är ingenjör och lika driven i att handskas med maskiner som han är handfallen i att sköta om sonen. Liksom Gilmans manliga doktor är maken här en klyschmaskin. Deras ojämställda relation tecknas med ironisk bitterhet, när hennes högre utbildning inte är mycket värd då den är i konstvetenskap: ”She held two master’s degrees, whereas he held none. (She also held a baby.)” Det här är exempel på kvick humor, men skrattet är laddat med aggressivitet.
Som ”the mother” är hon konstant utmattad men aldrig trött, så som föräldrar tenderar bli med något som för en utomstående ter sig paradoxalt men som den med rutin från föräldraskap nickar inkännande åt. Hon läser oändliga pekböcker om tåg för sonen, och bristen på intellektuell stimulans tar sig groteska uttryck, men samtidigt har hon svårt att fördra de andra mammornas liknöjda gemenskap, där Yoder sjösätter en veritabel satir över powermorsor. Dessutom blir ju mammans egna beteende allt mer udda när hon får till vana att slicka sonens skalp och lära honom hundlekar som blir allt mer subversivt utmanande för omgivningen.
Mamman välkomnar Nightbitch, och hämtar inspiration i en apokryfisk bok, A Field Guide to Magical Women, där hon läser om fågelkvinnor, och effektivt normaliseras hennes förvandlingsprocess. Jag kan inte hitta information om författaren till denna bok, och det är kanske en övertolkning att påpeka att dennes WW blir huvudpersonens initialer uppochned (MM). Mer och mer tar skräcken över, men det skickliga ligger i hur Yoder balanserar det onaturliga med det högst reella. Mammans erfarenhet är inte extrem, det vill säga att vara ofrivilligt föräldraledig, och i synnerhet i USA, där en kvinna sällan har något val i ett system som premierar den som tjänar storkovan (ledtråd: penisbäraren i familjen).
Så himla udda är inte Yoders roman heller, om man föreställer sig att det är fiktion, och att vi gladeligen accepterar premissen att vampyrer tillåts husera inom bokpärmarna. Nightbitch är en utsökt metafor, eftersom den laddas med tillräckligt mycket ambivalens för att befinna sig på rätt sida det symboliska, utan att tappa kontakten med en tänkt verklighet. Där hundarna stirrar på henne i vad som liknar igenkännande, och där de samlas på gräsmattan, och där de börjar lämna nerlagda byten i gåva. Hon blir ”[a] wild, complicated woman with strange yearnings.”
Beteendet rör sig närmare galenskapen, och när mamman ger större svängrum åt Nightbitch upptäcker hon att det finns fördelar med att bli hund. Kort sagt: frustrationen över att inte längre få ägna sig åt sitt konstnärliga kall blir svagare. Det finns andra kall: ”Dogs don’t need to work. Dogs don’t care about art. Why had this never occurred to her before?” Samhället kräver lydnad, så det är klart att Yoder här visar den yttersta konsekvensen av detta krav. Det är ett mentalt och kroppsligt förlopp, i en oroande symbios, som också illustrerar en samverkan mellan lydnad och ostyrighet. Där finns också en fruktbar symbios mellan galenskap och humor, som uppsöker det gränslösa och okontrollerbara. Det är en mörk och farlig roman om vad som dväljs djupt inom oss, en roman som uppmuntrar det tänkbara, ett kanske, ett ”tänk om …”, och sådana romaner är välkomna, romaner som ställer sin håg till ett utlopp för kreativitet och konstruktiv frustration. Romaner som sätter sig i kontakt med det som är störande och Unheimlich, och som inte ryggar tillbaka för de insikter som förmedlas därifrån.
Men det är också en sorgsen erfarenhet som förmedlas av Nightbitch-karaktären , när hon upptäcker att hon berövas avkoppling och sömn: ”you didn’t have sleep-dead dreams anymore. You had a raving, roaming bitch who wanted to kill animals with its mouth.” Hon förnimmer också att det inte bara är sinnena och instinkterna som skärps – hungern efter rått kött! – utan också intellektet och den kritiska analysen. Här utförs skarpa utlåtanden om kvinnorollen och moderskapet, och en kritisk blick på pappan, den frånvarande mannen, så schablonartat framställd att man växlar mellan att le en smula åt överdriften och att börja grunna på hur vanliga dessa icke-närvarande män ändå är i sina barns uppväxt.
Hela romanen är häpnadsväckande. Och samtidigt så rimlig. Yoder är bra på att normalisera det vi brukar kalla det avvikande. En initial reaktion, speciellt när man återberättar handlingen för någon, är ett pikant leende. Men det finns inget pikant eller näpet över denna historia, som i stället är gruvsam på ett sätt som man kan hitta också hos argentinska Samanta Schweblins mardrömslika romaner. Eller hos en annan djupt oroande roman jag råkade läsa tidigare i år, Marian Engels Björnen från 1976. Men mammans – förlåt, Nightbitchs – frustration liknar faktiskt i hög grad den som kanaliseras av mer verkligt förankrade kvinnliga protagonister i romaner av Ottessa Moshfegh. Det är ett gott betyg att bli jämförd med Schweblin och Moshfegh, två av de mest spännande verksamma författarna i världen just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.