12 dec. 2021

Hovdamen Ukon. Kuddboken, ett återbesök, Helena Eriksson, Anti

”Ukonstigare och Ukonstigare”, som en uppdaterad Alice borde säga när hon registrerar sin kroppsförändring i andra kapitlet av Lewis Carrolls roman. UKON är legendarisk svensk poet med stort sinne för spratt och upptåg, och nu har han utsatts för ett (o)tillbörligt odygdigt skälmstycke av poetkollegan Helena Eriksson i årets Ukonstigaste bok: Hovdamen Ukon är …

 

… ja, vad är det för bok egentligen? Det är ett kollage, med bilder där Ulf Karl Olov Nilssons (UKON) ansikte klippts in i fotomontage, ibland som kvinna, ibland som djur. I en modern version av Sei Shōnagons Kuddboken, en japansk klassisk roman från 1000-talet. Eriksson, vars bok Kore på Starbucks bernur skrev om så sent som i oktober, anropar UKON i dikterna, varnar honom för blommorna och snöflingorna. I en helt japansk miljö, i enlighet med Kuddboken – med rispappersväggar, lotusblommor och körsbärsträd.

 


Om Eriksson i sin tidigare poesi ibland framstår som kryptisk och svår – jag brottas fortfarande med vad hon ville åstadkomma med oktoberboken – är hon här mindre intrasslad i dunkla utsagor. Det är en öppen och generös dikt. Men definitivt inte helt tillgänglig. För hur ska det uppfattas, till att börja med? Är det en hyllning eller en nidbild hon har åstadkommit? En satir, en stridsskrift, något annat? Och spelar det egentligen någon roll?

 

Här frigörs mer lekfulla dikter av Eriksson, något som möjligen legat latent i hennes tidigare poesi. Bilderna samspelar med innehållet, där UKON utsätts för en queer blick ibland, men inte enbart genom att transponeras till kvinna. Han likställs som fågel också, med fladdrigt flaxande armar. Eller fjäril – och det är kanske att övertolka, men med en överdimensionerad fjäril som – tja, kombinerat halssmycke och topp, kanske – blir hen aningen lik transpersonen Buffalo Bill i filmen Silence of the Lambs, i en kontext med inte bara blodmåne utan också blodspår i snön.  

 

Men blodet ska också utläsas som bläck. Den här boken är helröd, likt den japanska Kuddboken så som den publicerades av Ellerströms för nio år sedan i Vibeke Emonds översättning, som Eriksson prisar i en inledande fotnot. Skriva med blod: gör inte alla egentliga författare det?

 

Ibland är Erikssons dikter ekfraser till kollagen, som när just bilden med fjärilen anspelas på: ”där du står, med ringen / eller bara fladdrade i vinden, drev / följde med den in mot land / Var det lycka, Ukon / inte ur en snäcka / ur ett rede i vassen”. Ja, här föds inte en Venus, utan en Ukon, en hovdam, en queer poet, kanske motvilligt, kanske med samtycke – vad vet jag? Återigen, är det ens viktigt för receptionen av boken?

 

Nä, men det är ändå en bok som ställer många frågor. Erikssons tilltal är oväntat, abrupt, men ofta roat och roande. Slitna fraser ges nytt innehåll, tänjs, vänds på, vrids ut och in, upp och ned. Läsningen laddas med osäkerhet, utifrån både etiska och estetiska principer. Det här är en överskridande bok, möjlig att ta sig in i på olika sätt (den är till exempel omsluten av en röd tråd – ledtråd! – och man måste bestämma om man har tålamod att knyta upp den eller klippa av den). Samt det Ukonstiga citatet på ryggen: ”alla pratar genom vassväggen hela / tiden detta sorl”. Och på omslaget ingenting alls, bara en blodröd färg. Ukonstigare och Ukonstigare, som sagt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.