Norma Jeane Baker of Troy, Anne Carson, Oberon Books

Efter Skolverkets fiaskobetonade kurragömma lek med antiken i grundskolan – ”vi plockar bort den … eller förresten nä, vi låter den vara kvar” – är det en speciell sorts lisa att läsa Anne Carsons pågående behandling av det antika stoffet. Hon håller på med en konstant uppdatering av historien, ger det resonans i vår tid utan att göra avkall på källornas egenart. Det är ett makalöst sätt att skriva som öppnar upp antiken och gör den aktuell, angelägen och tillgänglig.

Den senaste boken i denna produktiva författares ouvre är pjäsen Norma Jeane Baker of Troy, som i april sattes upp i New York, med Ben Whishaw och Renée Fleming i de två huvudrollerna. Egentligen är det bara en roll, men Norma Jeane Baker agerar ibland som Truman Capote. Dessutom förekommer nio stycken krigslektioner, inskjutna mellan monologerna, i en pjäs som utspelar sig i Troja och i Los Angeles, samtidigt men också på tvären.

För det här är ju en historia om krig, där Carson utgår från Euripides pjäs Helena, och låter slaget om Troja bilda en bakgrund till – kriget mot kvinnan, representerad av Marilyn Monroes olycksaliga öde? Nja, det vore att göra det lite väl lätt för sig, och den här författaren arbetar med mer subtila medel än så.

I en halsbrytande juxtaposition sammanställs två tidsplan, antikens Grekland med Hollywoods 1960-tal, där Norma Jeane är inne på sitt tredje äktenskap med dramatikern Arthur, och anses här på anakronistiskt vis vara skulden till slaget om Troja. Vad Carson visar är hur tidlös kvinnans skuld är, där stridsäpplet från Troja leder mot Evas paradisfrukt och alla senare tiders fresterskor, där denna pjäs huvudkaraktär bara är en av de mer olycksdrabbade.

Det är kontrafaktiskt, revisionistiskt. På ett sätt handskas Carson vårdslöst med materialet, på ett annat – ytterst varsamt. Genom hennes text skär en längtans tematik, en längtan efter annorlunda omständigheter, kanske inte nödvändigtvis bättre men bara annorlunda, en önskan att det är genomförbart att förändra och överskrida ens förutsättningar och det manuskript som någon (ödet?) författat åt oss. I det kontrafaktiska finns alternativet, längtan efter en återförtrollade värld som låter oss ingå i ett mer trolskt sammanhang. Låter det flummigt? I så fall är det bara för att det är så svårt att förmedla upplevelsen att läsa Anne Carsons förhäxade texter: hennes kombination av vild fantasi och hyperrealism, där människors identiteter är flexibla, flytande.  

Carson har skrivit en pjäs som också handlar om pengar, om status, om främlingsfientlighet, om farhågor, om psykoanalys – och om moln. Ja, omslagets moln går igen i berättelsen, där Norma Jeane liknas vid ett moln, att det som får männen att strida kanske är något så efemärt som just en dimridå. Och Carson inför sin egen smärta som en del av estetiken, där empatin med Norma Jeanes öde liknar identifikation, förundran, och sorg, som när hon säger:

                      Oh my darlings,

                      they tell you you’re born with a precious pearl.

                      Truth is,

                      it’s a disaster to be a girl.

Notera den säregna rytmen, det sansade raseriet. Tidlöst är också våldet. Liksom offren. Liksom orättvisan. Oväntade kopplingar hittas mellan de olika tiderna. Ordet ”konkubin” kommer från ett grekiskt verb som betyder att sprida, att stänka, och så ger Homeros oss bilden av Helena när hon väver in de olika krigsoffren i sin väv, med verbet för att stänka sammankopplat med konkubinen.   

Fiktion och verklighet smälter samman i denna korta pjäs. Ungefär så som krig fungerar, när det fiktionaliseras och rapporteras i media. Att sanningen är krigets första offer är ju en gammal princip. Carson skevar till skeendet, gör det utflippat och om inte direkt felaktigt så aningen missvisande, något som ger svindel åt läsningen. Hon ger oss Marilyn Monroe som Norma Jeane Baker som Helena, och ger åt Norma Jeane ännu ett alias, ännu en roll att spela, och visar med eftertryck hur fångad hon är i våra schabloner.

Det vore inte heller Carson om det inte i texten fanns några stycken språkutläggningar och etymologiska resonemang, i prydligt bildande lektionsformat (hoppas Skolverket läser denna lärorika och fyndiga pjäs). Redan nu finns en handfull böcker på svenska av kanadensiska Carson, ständigt Nobelpristippad. Möjligen hör denna pjäs till överkursen, en godbit för fansen. Dramaturgiskt haltar den en smula, men är i överensstämmelse med hennes poetik: kaotisk, konfrontativ, idiosynkratisk.