Malte Laurids Brigge är poeten Rainer Maria Rilkes enda roman. Den utkom 1910, som ett tidigt modernistiskt prosaverk. Nu utkommer på bokförlaget Faethon en märklig skrift som använder Rilkes med redaktionens benämning ”icke-roman” som katalysator för en tematiskt sammanhållen antologi. Den utlovas vara den första delen i en skriftserie under namnet Rilkes hundar. Här inryms essän, dikten, samtalet, konsten.
När världen håller på att förenklas lyder redaktionens motto att ”experimentera, frilägga och problematisera”. Det är en bra ambition, och resultatet är verkligen överskridande på många plan. Här finns till exempel sex nya kursiverade dikter av Ann Jäderlund.
Men Rilke är alltså utgångspunkten, och den roman som han publicerade som trettiofemåring. Där ingår några passager om hundar, som tas till vara av flera av skribenterna. I första hand av en av redaktörerna, Jan Arnald, som utsätter romanen för en omläsning. Han berättar om en text som är berättad i 71 fragment, något som skänker en viss rysning hos mig. Även om jag har läst Malte Laurids Brigge blir jag lite skamsen när jag plockar fram den (den saknar spår av omläsning). Men igår – på julafton - såg jag österrikaren Michael Hanekes omskakande film 71 fragment, om ett vansinnesdåd där en man en julafton skjuter ihjäl tre personer i en bankkö. Kopplingen mellan Rilkes roman och Hanekes film måste redas ut.
Jag borde läsa om Rilke. Jag hör till omläsarnas skara, och som sådan tror man att det är så läsning ser ut, men jag har förstått på min bekantskapskrets att de flesta hellre gör sig av med sina böcker i full visshet att de aldrig skulle få för sig att läsa om dem. Arnalds essä är tillräckligt övertygande. När han jämför Rilke med Hamsun känner jag ändå spontant: berätta mer!
Bokens bidrag präglas av ett pessimistiskt credo, ett ”och ändå inte”, som genomsyrar flera av texterna. Fredrika Spindler och Jan Holmgaard har ett intressant samtal om hundars relation till filosofi, med kopplingar till bland annat Platon, La Fontaine och Nietzsche, och Deleuzes kända utsaga att de som gillar hundar är idioter. Mest intressant blir det när de resonerar kring likheten mellan hunden och filosofen: båda lyder ett kommando (”sök!”), men problemet är när båda på förhand vet vad de letar efter, till exempel en bortslängd pinne eller nergrävd tygbit respektive det som är sant. Spindlers och Holmgaards samtal uppmanar att hellre söka sig mot det oförutsägbara. Men vi människor är väl generellt för domesticerade.
En filosofisk synvinkel anläggs också av Magnus af Petersens, som bland annat berättar om fästingen och gör en fin analys av Rilkes dikt ”Pantern”. Denna dikt ges en outtalad replik av Sofia Roberg i dikten ”Öppet fält”, som följer hundens rörelse lika känsligt som Rilke följde kattdjuret i sin dikt. Och nya dikter av Ann Jäderlund är ändå alltid nya dikter av Ann Jäderlund.
Aris Fioretos gör ett nyfiket nedslag, och berättar om en excentrisk litteraturprofessor som hade som princip att koka ned romaner till första och sista meningen: där finns dess essens. Fioretos testar på Rilkes roman Malte Laurids Brigge: ”So nicht” (på svenska: ”Hit inte”). Inspirerad av denna metod testar jag Fioretos självbiografiska roman Halva solen: ”Sonen pappa”. Eller Marguerite Duras Älskaren: ”En död”. Metoden verkar ofelbar.
Det här numret, Rilkes hundar, är besvärligt att läsa, på grund av formatet. Jag fattar att det har med konstinslagen att göra, att det krävs utrymme för att återge konstverken, där jag mest fastnar för Emmanuel Röhss akvareller från amerikansk västkust lagom oprecisa. Men det blir otympligt, jobbigt. Å andra sidan är det väl en del av projektet, att försvåra för läsaren. För det är ett piggt initiativ, och förutom Röhss fastnar jag för omslagskonstnären Jens Fänge, vars smått surrealistiska oljepannåer leker med konsthistorien.
Lekfullt allvarligt, liksom hela numret, som experimenterar sig fram mellan konst och litteratur och filosofi, och blir ett blandverk. Lärorikt och inspirerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.