Så här i bokårets slutskede brukar julklappstipsen anlända, och då är det lämpligt att Flo förlag presenterar Ingvild H. Rishøis Stargate nu i december, då det är en bok som borde finnas inslagen under varje svensk gran. Efter tre tunna novellsamlingar som var och en knappt tog sig över hundrasidorsstrecket har hon nu utkommit med sin första roman, och den är smidigt översatt av Marie Lundquist.
Vinternoveller, som var förlagets förra bok av Rishøi, innehåller den suveräna novellen ”Vi kan inte hjälpa alla”, en av de mest oförglömliga texter jag läst de senaste tio åren. Genomgående för hennes noveller är barnperspektivet, och de svåra omständigheterna barn ibland tvingas hantera. I den novellen var det en mammas fattigdom som drabbade ett barn, och i Stargate är det en pappas alkoholism som får hela tillvaron att svingas mot osäkerhet för de två döttrarna, som tvingas växa upp alldeles för snabbt, och låter dem ta ansvar de inte är redo att axla, får dem att använda sig av nödlögner för att tillvaron gör så ont annars.
Ronja är bokens berättare. Hon är tio år gammal och vet för lite: därför drömmer hon en hel del och tvingas livnära sig på fantasins skapande kraft. Melissa är systern. Hon är sexton år gammal och vet för mycket: därför blir hon cynisk och finner sig mer införstådd med det världsliga och tvingas ersätta pappan som julgransförsäljare när han förutsägbart nog missköter sig och prioriterar fyllor med suparbröder och –systrar, bland annat på ett ställe som heter Stargate.
Ronjas drömmar blir kompensatoriska, för att hantera det hårda livet. Melissa har inget, och blir en krass överlevare. Pappans drickande för honom bort inte bara från familjen utan också från romanen: efter hans avsked är han knappt närvarande i texten längre, och det är en svidande skicklig illustration till hur systrarna har det med en pappa som inte finns till för dem.
Rishøis tema är vänligheten, den som ständigt finns i beredskap även i en värld där man tidigt får lära sig att inte lita på någon. Här finns tre (visa?) män som illustrerar vänligheten. Den finns hos en granne som kan steka några baconskivor åt Ronja när hon håller på att svälta och besöka hennes luciatåg när pappan förutsägbart nog inte behagar visa sig. Också hos en melankolisk vaktmästare på skolan, som hjälper familjen med att se till att jobbet som julgransförsäljare blir deras. Rentav hos en dräng som heter Alfred, i en kanske övertydlig blinkning till Astrid Lindgrens dräng Alfred i Emil i Lönneberga (glöm inte att huvudpersonen här heter Ronja, likt en viss Rövardotter).
Dessutom handlar det om kapitalismen, och den baksida som Norges framgångssaga utgör för de individer som inte följer den hårda finansiella doktrinen. Här finns ingen plats för den som inte sköter sina åtaganden. Kapitalismen kräver insats och rättning i leden. Rishøi berättar om något som är verklighet för många, och inför julen är det förstås extra prekärt för den som tvingas vända på slantarna.
Berättelsen utformas som en allegori där karaktärerna ges givna roller. De blir arbetskraft som utnyttjas, och julen framställs som en ond makt, som gör människorna vulgära, smaklösa och omdömeslösa (tänk: julmusik). Få saker är lika kitschigt fula som julen, och Rishøi utnyttjar detta som en förmånsrätt för att med passiv aggressivitet skildra sin mörka saga, med vissa stråk av det som Selma Lagerlöf laborerade så bra med: alltså en magisk realism av skandinaviskt snitt. Både Lagerlöf och Rishøi undviker den fälla som Dickens så gärna hamnar i, och jag frestas säga att Oscar Wildes omdöme om slutet i Dickens saga The Old Curiosity Shop inte är gångbart på Stargate, alltså att man måste ha ett hjärta av sten för att kunna läsa om karaktärens öde utan att brista ut i skratt.
Men egentligen skriver hon en ojämförbar litteratur, och det är orättvist att pricka av sådana givna referenser, där givetvis H.C. Andersens saga ”Flickan med svavelstickorna” har en sådan koppling – den nämns också uttryckligen av Rishøi. Men hon har faktiskt hittat ett eget uttryckssätt, där hon lånar kontrastverkan och onda och goda kategorier och utsätter dem för prövning och omprövning. Mest visar hon också hur viktig fantasin är för vår överlevnad, och att det är ett misstag att tro att vi kan göra oss kvitt fantasin eller inbilla oss att den har spelat ut sin roll. Så blir Ronja en exponent för det hopp som vägrar lämna oss: ”alltid finns det hopp som förstör allt, men jag lyckades bara inte få det dumma hoppet ur huvudet.” Nä, vill man invända, och du ska inte få det ur huvudet heller, för då går du under ännu mer, när du slutat hoppas.
Här finns åtskilligt att berömma och beundra, kanske främst Rishøis unika förmåga att skriva från barnets perspektiv, något som annars gärna blir platt och tillrättalagt. Men hennes Ronja är ett trovärdigt barn som frustrerat måste bevittna saker hon inte är redo att ta sig an med sin begränsade kapacitet. Det skickliga ligger främst i hur förslagen Rishøi är i hur det bekanta innehållet har utformats mot en häpnadsväckande final.
Det finns en enkelhet i hur hon berättar, och dramaturgin är okonstlad: håll på underdogen. Att läsa henne innebär att du invaggas i något som inte riktigt kan kallas trygghet, men som du gärna inbillar dig ska följa en snitslad bana. Ja, pappans drickande är, likt all alkoholkonsumtion, besvärande förutsägbar, men jag kan utlova att slutet på barnens historia är helt oväntat och – tja, magiskt. Och sällan finns det anledning att ta till störstorden när man pratar om samtidslitteraturen, men här är det så befogat att inga andra ord duger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.