Jag är bror till XX, Fleur Jaeggy, översättning Viveca Melander, Nilsson

Titeln på den tredje boken som översätts av schweiziskfödda författaren Fleur Jaeggy (tack Nilsson förlag) lyder Jag är bror till XX, utkommen 2014 i original. Så inleds också titelnovellen, den särklassigt längsta i en annars tunn volym noveller, tjugo stycken som ramlar in på cirka 140 sidor. Och det är en omtumlande inledning, en omtumlande novell, som direkt försätter en i ett krampartat läge.

 

Missta dig inte – det här är en författare som stirrar rätt in i det gåtfulla, och bekräftar att världen är vrickad. Jaeggys noveller är gränslösa och smått vansinniga, och bejakar den farlighetens potential som finns i all betydande litteratur. Den bär på starka krafter och är ute efter att förändra oss i grunden.

 

I första novellen är det en bror som berättar om sin sju år äldre syster, hon som heter XX. Brodern har ett, hm, speciellt tonfall, tufft och oresonligt: ”En gång, när jag var åtta år, frågade min mormor mig, vad vill du göra när du blir stor? Och jag svarade, jag vill dö.” Det blir en skräckhistoria om ensamhet, sömnbrist och tystnad. Berättaren uppvisar en kedja av tankar som pekar ut ett sönderfall. Han är psykiskt förstörd av sin uppväxt, där mamman trugar barnen med sömntabletter såsom andra föräldrar ger barnen frukt. Denna skrämmande bild återkommer i novellen ”Det perfekta valet”, och förankrar fiktionen i något upplevt.

 

Överlag har Jaeggy hittat en aggressiv ton, en slags tvärtom-estetik som utnyttjar negationen för att gå hennes ärenden. Meningarna är påfallande korta, avhuggna stycken, och det är så egenartat hanterat. Det är ett tilltal som är vresigt, och vars karaktärer befinner sig i spektra som man gärna kallar tvära. Hon skriver också om förbjudna tankar och impulser. Och självmordet finns alltid närvarande, som både möjlighet och hot.

 

Novellerna slutar också i lojalitet med aggressiviteten, som om novellerna vore styrda av uppgivenheten. ”Det fanns ingen plats vid namn slutet”, lyder en av de besynnerliga sluten, och jag erkänner att jag måste läsa meningen ett par gånger för att helt förstå den. Jaeggy vägrar ge oss svar, försoning, förklaring, tillrättalägganden. Där lämnas vi innan allt klarnar. Slutet existerar inte i de här novellerna, och detta faktum förstärker deras drag av skräck. Och besatthet, och fixering vid detaljer in till det tvångsmässiga.

 

Det som gör de här novellerna så bra är att de så ofta rör sig mot det oväntade. Där drabbar Jaeggys insikter desto hårdare. Hon skriver om författande kolleger, som Iosif Brodskij, Ingeborg Bachmann, Oliver Sacks. Hon återger Thomas de Quinceys 1800-talsdefinition av skrivande som ett ”dark frenzy of horror”, något som med lätthet kan appliceras på Jaeggy själv. Vill man ha ett hum om hur det är att läsa henne kan man jämföra med Olga Tokarczuk, vars noveller också gärna förhåller sig lika fritt till den konkreta verklighetens gränser.  

 

I dessa noveller finns flera exempel på överskridandets konst. Jaeggy uppsöker religionen, undersöker dess förmåga att både snärja oss och göra oss fria. Den både skadar och läker oss, och så är det med hennes bild av kärleken, som något som gör ondare än något annat. Hennes karaktärer mer bevakar än iakttar världen.

 

Ensamhet, tystnad och sömnbrist: det var vad första novellen handlar om. Vidare om kylan, om döden, om elden och det som sätter världen i brand, om skadade familjerelationer, om holocaust, om barns utsatthet, om möten mellan det konkreta och det bildliga. Och om hur nära döden vi alltid befinner oss. Hur lätta vi är att dupera, när förbjudna tankar och impulser styr oss. Svagheterna finns i oss alla. Hennes karaktärer är frånkopplade verkligheten. Budskapet är uppgivenhet, och samtidigt en slags självklarhet, och själva kompositionen förenar det olyckliga med det lyckosamma.

 

När jag var barn och läste serietidningar hade bokstaven X en särskild plats. Den markerade på skattkartorna alltid var kistan med dyrgripar var nedgrävd. Jaeggy dubblerar insatsen med två XX i sin titel på den här novellsamlingen, liksom för att visa hur värdefull hennes skatt är. Jag är synnerligen glad att jag har hittat fram till den. Läs den här, men också de två tidigare, romanerna Proleterka och Tuktans ljuva år.